True romance

Halvpolsk, vinterblek, överförtjust Alabama Worley.

Magic eightball

- Kan man se in i framtiden med den hära? frågar Alfred.
Han är sju år gammal och har just upptäckt en magic eightball som står i bokhyllan. Han skakar den och skriker in i klotet.
- Hur dör jag!
Cecilia förklarar att man bara kan ställa ja- och nejfrågor. Alfred funderar en stund.
- Hur kommer min bäbis se ut? säger han sedan till magic eightball och räcker fram den till Cecilia för att hon ska översätta svaret från engelska.

Sjömatrice Björk

Dessa sköna hjärterdamer träffade jag på den galna festen oh la laa på skutan Fryken i Göteborg. Kvällen liksom mitt flaggnummer blev en succé.

På riktigt

Anjusjkas debut på Södra teatern

Min nya karriär

Inte hade man väl kunnat tro att en högskoleutbildning i modern dans och ett år på Tollare folkhögskolas reportagelinje skulle göra mig till strippa. Jag har under december månad uppträtt två gånger i två städer på tre scener.
Min debut blev som flaggmatros på skutan Fryken. Efter jag signalerat av mig stassen frågade två söta flickor utklädda till spelkort varför jag inte tog av mig och visade allt. Själv tycker jag inte det är särledes intressant - alla har väl sett en naken dam, men hur många har sett mina fantastiska kreationer med ankare och dun kanske?
Nu har även fler människor blivit involverade i min nya karriär. Mamma har erbjudit sig att skaffa mig underkläder och 3/4 av huset agerar repetitörer. Nu har jag även fått förfrågan om egen manager.
Hittills har jag inte riktigt trott på det här att halka in på banaskal men jag är beredd att ändra mig.
Bilder kommer snart.

Cake on cake

Så här fin blir videon. Vi fotade slutscenen - ett kalas - passande nog på min födelsdag.
Jellon har stått ute och stelnat på ett elskåp medans Helena, Malik (på bilden) Jag, Daniel och Christoffer blåste upp 100 ballonger.

Mod tillhör sommaren

Glitz `n glam

Popstjärnan bor på någon annans soffa nu. Det känns lite tomt, nästan som en katt som sprungit bort. Hon svepte med sig en air av glamour som Enskede annars kan sakna under det här halvåret. Fortfarande ligger några av hennes saker instökade i resten av husets och jag tror att det är en sjal i hallen som luktar henne.
Tills katten kommer tillbaka kan man som förortsråtta dansa på bordet genom att läsa hennes blogg och smygprova hennes glänsande Marc Jacobsskor framför hallspegeln.

Födelsedagsbarn

Svettband och stövlar - presenter från mina käraste.
Som om den här dagen inte kunde bli mer fantastisk har jag dessutom varit på Skansen.

Två självbilder jag gärna har:

1. Den trettioåriga kvinnan som svalt håller sig på sin kant och inte skrattar åt några skämt på poledancingkursen kläcker helt plötsligt ur sig när jag svingar mig i en backhook:
- Du ser precis ut som Liv Tyler när du gör så där.
- Arwen som nattklubbsdansös alltså?
- Ja, precis, haha.

2. Cecilia och jag sitter framför youtube och kollar på musikvideos med våra gamla ligg och brustna hjärtan. Samtliga är fantasilösa och gjorda av välrenomerade regissörer. Jag menar att jag bevisligen kan göra lång bättre videos av nästan ingenting.
- Du är med andra ord videons Mc Gyver, säger C.

Tack, det är onsdag

Imorse vaknade jag på avig sida. Och som regel under sådana dagar plusas avigsidan alltid på. Det var mulet, jag hade virrvelmarsvinshår när jag tittade i spegeln, tappade hörseln på jobbet och arbetade därför i min egna lilla värld tills någon blev irriterad och skrek. Jag var nära att gråta när jag läste ett mail från monsterlärarinnan jag hade på Södertörn för evigheter sedan som fortfarande har ett horn i sidan på mig.MEN, när jag öppnar dörren till villan ropar popstjärnan att maten är klar och på bordet står pestoinbakad fisk och levande ljus. Efter middagen (som så klart är fantasiskt god) hinner inte mer än hitta exakt rätt grop i sackosäcken förrän Cecilia frågar om någon vill ha en drink och sedan börjar hon läsa allas horoskop högt ur Amelia. Mitt är helt fantastiskt, det säger att mitt liv ska få flertalet glada vändningar redan den 24:e. Alla tre börjar dessutom genast att planera vad vi kan ställa in för att kunna rumla så maximalt i helgen som möjligt. Jag känner helt plötsligt att allt känns ganska bra, som julstämning och klackskor.Nu vi alla tre med varsin dator, Cecilia och ropar från sin att jag ska hjälpa henne med en bilduppgift hon fått i skolan och stjärnan ringer sin boyfriend i USA.Jag tänker att konstigare saker har hänt än att det inte blir som man har tänkt sig.

Gubb night out

Helgen har gått i gubbens tecken. I fredags gjorde M och jag verkligen stan. Började i söder hos honom med gt-cointreau i min bästa, bästa klänning och slängde förbi Glittrets födelsedagsfest på Sjögräs. M fick svår ångest när vi drog därifrån då han glömde att säga adjö till födelsedagsbarnet. Jag sände iväg ett sms som ursäkt och fick tillbaka att det inte gjorde något och att han gärna fick ligga sig kvitt nästa gång. Snabbt in på Babs där flertalet av M:s vänner spelade skivor. Blev glad att det var så ohipp stämmning där med Belle&Sebastian och koftor. Kindpuss, kindpuss och så iväg till gubbklubb i blinda fläcken mitt i city. Resturangen tror jag det hette. Popstjärnan som bor på våran soffa spelade skivor där bland alla övermogna 30-någonting. Alla som skulle mötas upp med var där i osedvanligt berusat tillstånd. En fick gå hem (till samma gård som Jonas Ark bor på). När alla blivit ungefär lika gick vi mot Stureplan. Våran popstjärna banade väg till gubbrummet på Spybar, där mannen i dörren var gammal nog att vara min farfar. Det var ganska tyst där till en början och jag kände att jag kanske var på lite fel ställe eftersom de enda som var där var kostymklädda män med hornbågade glasögon. Men ju mer klockan blev desto yngre blev klientelet, och till slut var dansgolvet så fullt - och jag med- att man kunde tappa balansen utan att ramla. Mitt i allt fick jag syn på Pers mönstrade polyester. Han var min partner in crime förra våren då vi blev av med spybar-oskulden. Efter några timmar tog någon min hand och knuffade in mig i en taxi hem. Vi åt amerikanska vitamintabletter och somnade en på varje våning i villan.
Märkligt att det mest verkade vara yngre kvinnor som hyllade dessa övermogna män.

Felhörning

Jag älskar att höra fel och missförstå, då innebörden oftast blir bättre än vad som egentligen menades.
Tex:
- "The accident wanted me to happen" - Billy Bragg.
- "Lusse lelle, lusse lelle, älvan äter före jul" - Luciatågssång.
- En tant som gick i samma jazzdansgrupp som mig i Härnösand som hade stringdräkten bakochfram.
- Att valar är stora päron som simmar omkring i världshaven.

För övrigt drömde jag att jag drog ett väldigt roligt skämt och vaknade av att den blonda bredvid mig skrattade i sömnen.

Utmaning: 7 sanningar om mig själv

1. Jag är rädd för isberg.
2. Har snattat för ca 100.000 sammanlagt.
3. Ibland skickar jag sms-biljett när det inte sitter någon i spärren.
4. Min kroppsuppfattning är nästintill obefintlig när det kommer till mig själv. Jag växlar i storlek flera gånger om dagen.
5. Jag nödljuger var dag, fastän jag vet att jag inte är trovärdig. Tex att jag sett en film jag bara hört talas om och hur mycket jag egentligen betalade för något på ebay.
6. Jag tycker på riktigt att mansbröst är vackert.
7. Jag litar i regel inte på vuxna människor med pippilotter.

Bubblare: Jag rättar böcker som enligt mig är dåligt skrivna, fastän jag själv är en kratta på att stava (OBS bara dubbla konsonanter!)

Astro-pod

Den här damen får se upp, för snart spås hård konkurrens komma från studion på Tulegatan.
Jag har blåmärken på insida lår och mina armar känns som urvridna trasor - men bäst var jag. Jag svingade mig på brandmansstången i en och en halv timme. Rörde mig som en sådan där tjej som har lösnaglar, löshår och lösbröst.
På ett galet dansgolv i vintras imponerade jag så mycket på min vän Martin, att han lovade mig ett eget podie på hans kommande inflyttningsfest. Jag har haft detta pod i åtanke sedan dess och nu är det väl mer än dags.

Swing it magistern

Jag vet inte vad som har hänt men det är en ny melodi. Och det här är vad jag kommer att ägna mig åt från och med nästa söndag. Alla som tror jag kommer att bli grym räcker upp en hand.

Nytt hem

Jag har flyttat på riktigt nu. Har haft lite panik i helgen, för att mitt bachelorette-liv i innerstan är över. Det har hittills innehållit rödvinsfläckar på mattan, djur-i-bur-som-börjar-göra-samma-rörlse-på-21kvm, gångpromenad från Debaser, liveget förhållande till ytterdörr och vindsförråd, samt inredningsdrömmar som aldrig blir av. Jag glömde liksom helt bort hur fint det kommer att bli att se årstidsskiftet i Enskede, känna sig snygg under storhandlingen på konsum i Bagis, inte sova, äta, jobba i samma rum och att jag kan spela ashög musik utan att störa och plocka äpplen från trädgården. Men oavsett panik så har en god känsla för det här och ikväll lyssnar jag på mina bästa skivor för att bo in mig, dricker vin och skruvar ihop möbler på Lagmansvägen. När jag är klar ska jag sätta mig i hammocken insvept i vinterjacka och tjuvröka med ett värmeljus.

Allt AB

Hade en galen kväll igår fastän det inte var torsdag. Vet inte exakt hur många ställen som betades av men de spänner från Telefonplan till Stureplan...Hade passet på mig så det hade lika gärna kunnat bära av till New York City eller Estland. Kvällen innehöll dans med händerna i luften, stöld, korttrick, skivomslagsproduktion och att jag kallade någon Oscar för nyckelpiga.
Jag har fått en ny vän också. Han kan trolla och spåra upp människor han aldrig sett, och våra kunskaper tillsammans täcker ALLT. Vi borde kalla vårat företag för Allt AB.
Om man skulle tömma våra fickor idag skulle man hitta följande souvenirer från gårnatten:
En svart penna med vit kork, magisk
En annan penna, dyr och smal
En pappersguldfisk
Ett suddgummi
En liten plastflicka med trädvingar


Idag har jag svävat som en heliumballong och skrattat åt hur lite jag förstår vad folk försöker prata med mig om, riktningar och sånt. Tänkt på hur fint det är att livet är en karusell man kan stiga av när somhelst. Och kommit på att man bara är mörkrädd i ögonen.
Alltså jag mår så bra.

Den krassa sanningen

Idag har jag lärt ett sjuårigt barn vad ödets ironi vill mena. Benjamin frågade från baksätet varför det aldrig blir rätt när man ska visa någon annan någonting man kan. Jag svarade att man nog alltid försöker lite för hårt när det måste bli rätt och att det därför på något sätt blir raka motsatsen.
"Ödets ironi kallas det", berättade jag.
"Ödes vad då?"
"Ödets ironi"
"Mhm"
"Ja, lagen om alltings jävlighet som hela världen rättar sig efter"
"Jaha..."
Jag har förstört honom för evigt.

Vad hände?

Jag sitter och gråter framför disneydags på mute. Lyssnar på Elvis och önskar att jag var full och varm och hade saker som jag inte har. Till exempel en scanner, och de där svarta skorna jag provade idag. Sedan skulle jag ju inte tacka nej till en vit tiger och en gnistrande bardisk med stollibollis heller.
Nu ska jag lägga mig under biben och inte kolla mig i spegeln förrän jag slutat hulka. Fuck Timon, fuck Pumba.

I December, December

Ni vet att någonting är på gång. Det är allvar nu. Sällskapet kallar sina medlemmar...

Vill ha

Missriktad ilska

Torsdagar verkar göra något med mig, jag hamnar ofta i något slags antiklimax. Igår var det dags igen. Med förväntan innanför jackan cyklade jag in till söder för att möta Malik på Indigo och prata om en video vi ska göra, fast vi pratade mest om allt annat än just det. Vidare tyckte både Cecilia och jag att det var en god idé att göra sofo-kvällen till en favorit i repris. Sagt och gjort, lika fulla som förra gången. Vi snyltade många glas vin och råkade snubbla över stereosladden så musiken tystnade på ett pinsamt sätt inne på 76 eller vad det hette.
Eftersom det var smygläsning på nya numret av Nöjesguiden på Clarion övertalade jag alla att gå dit. Ville se min illustration till Anastelles galna reportage och träffa henne för det var länge sedan och jag längtade. Men så händer det som får den lyckade kvällen att vända och de där förväntningarna blir till hat istället. Det har blivit något fel, min bild är inte alls publicerad i tidningen och Anastelles reportage är därtill mycket korrigerat. Vem är den skyldige?! Såklart faller anklagelserna på Hannes Dükler, det är han som är ansvarig. Min ilska riktas rakt mot hans smalben. Men han hävdar att det är någon Stefan som borde straffas - inte han. Jag rycker argt upp mobilen och knappar in Stefs nummer, är så upprörd att bokstäverna inte hänger med. Innan jag hinner ringa kommer en röd tröja och försöker skylla ifrån sig. Den menar att bilden kom in för sent och bla bla, vem bryr sig. Säkert den där prao-eleven som scannade in den som sjabblat. Jag överväger att även sparka på Stefs smalben men hejdar mig. I alla fall till jag får syn på Hannes igen, då väller aggressionerna upp igen och vem ska jag ta ut dem på? Det blir smalbenet igen. Efter den här attacken går han och där står jag, känner att min hämnd fortfarande inte är utkrävd och att jag därtill är elak.

Baktakt

Varför har ingen sagt något? Jag kan ju visst, inga problem, benen svänger exakt som de ska till synkoper. Jag kan dansa till baktakt! Tänk om det är så att jag kan fler saker jag inte tror. Trolla, balanasera vätskor i glas, hålla balansen på skateboard...

Dagens teckning: Treasure Island

Danken med studsboll

Jag köpte den till honom på BEA, la i fem kronor i automaten och så rann en neonfärgad ner längs rampen.

This is dekadens in mjukisbyxor.

Vi ska se This is England. Har tagit med oss egna popcorn för de där gula som säljs på bion är så äckliga. Väl framme vid kassan får vi beskedet att det bara finns en biljett kvar. Va! Det går inte, vi ska se filmen ikväll, åhörsen.
- Men ska vi inte gå till Victoria och kolla om den går där? föreslår Cecilia.
En man bakom oss i kön upplyser oss om att Victoria - Stockholms bästa biograf - har gått i konkurs på grund av SF, tack så mycket.
Jag tycker att det här måste ju vara världens sämsta kväll och knuffar mig ut med min fryspåse popcorn. Ute på gatan tycker Cecilia att vi nog inte borde tappa hoppet, vi kan ju gå på sena bion.
- Vi går till Pet Sounds och tar en öl, försöker hon.
- Men ååh, vi kan lika gärna åka hem, tycker jag fortfarande. Jag har bytt om till mjukisbyxor och glasögon och verkligen ställt in mig på att just vara ful och bekväm i biosalongsmörkret.
Jag blir till slut övertalad. På väg längs Skånegatan kastar sig en ung man med en modern frisyr ut på gatan framför oss. Han vill att vi ska gå in i hans affär och titta på kläder och dricka öl. Gratis öl. Klart vi gör. Det går fort att kolla på kläder där inne för det finns inte så många, så när vi är klara att gå har vi fortfarande öl kvar.
- Äh, ta med den, säger expediten.
- Man får väl inte dricka öl på gatan? undrar Cecilia.
- Kom, säger jag.
Det visar sig att man får gratis dricka på flera ställen i "Sofo" och vi blir riktigt fulla utanför den 4:e eller 5:e butiken. Den verkar inte så populär så det finns obegränsade mängder öl och baginthebox. Där träffar jag Frida från Härnösand, kliver nästan på hon som sjunger i Sahara Hotnights och anklagar en ung man för att vara asatroende. Honom skjutsar jag för övrigt hem på pakethållaren senare. Efter en stund känner jag inte igen någon förutom just honom så vi går till Indigo. Där, äntligen, ett bekant ansikte - Jonas. Har inte sett honom i glasögon förr, så jag tyr mig till honom. Sedan blir hedningens kompis utkastad och bartender-Rebecka säger att jag ska kolla min drink.
Det har nu gått en vecka sedan dess. Vi har inte sett filmen men hedningen har laddat ner den till oss och vi planerar att laga fish n´chips i rutiga skjortor hemma i villan och göra en temakväll kring filmen. Får se hur de planerna tar sig.

Astrid Björk

Jag kunde inte sova igår, alls. Jag låg i timmar som trettiosjugradigt mos och gick igenom mina sovknep. Jag brukar, i bokstavsordning, rabbla usas delstater, europas länder, världens länder, frukter och den något tvivelaktiga kategorin folk jag känner. Men igår nådde jag lågvattenmärket genom att försöka möblera om bokstäverna i mitt eget namn. Astrid Björk.

Har fått det med mjölken antar jag

Jag har redan världes mest vässade mor, men om inte så hade den här tagit förstaplatsen. Love her!

The fun in funeral

Jag har varit på mitt livs första begravning. Samma dag som Ingmar valde att lämna den här världen gjorde också morbror Knut det, han har för övrigt alltid haft det epitetet även om han är mammas morbror och inte min. Så i lördags var det dags. Jag hade planerat att göra en riktig änglagårdentré i nätstrumpor och solglasögon för att dämpa min nervositet och skräck. Det gick bättre än förväntat, för utanför kyrkporten väste mammas kusin Lasse att jag såg ut som Greta Garbo, vilket måste räknas som ett strå vassare än en Colin Nutley-film. Allt gick riktigt bra under början av cermonin. Jag sjöng med högt och tydligt i de psalmer jag tyckte att jag kände igen, fast jag var tvungen att låtsas bedja tyst under fader vår för jag är ju inte konfirmerad. Men sen kom det till momentet då alla skulle gå fram till kistan och lägga rosor på locket och morbror Knuts son Bo skulle säga några sista ord. Då gick det inte längre. Jag kunde inte sluta gråta. Inte så mycket för saknaden och att vi aldrig hann dricka whisky och spisa jazz på altanen den här sommaren, utan för att döden är så obarmhärtigt definitiv. Jag kan inte förhålla mig till sånt som inte kan kompromissas med eller tolkas om. Nä, ingen borde få dö. Det sög i magen och allt kändes plötsligt så surrealistiskt.
Efteråt gick mamma och jag en sväng bland gravstenarna och pratade om att hennes mormor Emma lovat att hämta både henne och därtill alla sina barn och barnbarn när de lämnar jordelivet. Jag kände mig något lugnad eftersom min mamma är den jag verkligen litar på och dessutom är långt vettigare än vad jag är.
Klackarna på mina nya skor borrade ner sig i grusgångrana när vi gick mot församlingsgården. Smörgåstårta och kaffe. Jag kunde se att tanten som serverade fikat förmodligen tränade aerobics flera gånger i veckan. Jag var yr, så jag gick ut till rökarna och pratade med Kalle om motorcyklar och klappade en katt som kom förbi.
Jag har börjat undra vad jag ska göra med klänningen, om det går att vädra ur döden ur den så den går att använda vid andra tillfällen också.

Grop, min nya vän

Det här är mitt nya husdjur. Grop har ljusgröna ögon och två halsband. Den valde mig. I några veckors tid har Grop kommit och slickat på mina fötter och druckit vatten när jag sitter ute och läser. Den förstår allt jag säger, lyssnar och begriper. Trodde inte jag tyckte om katter, men min tycker jag om.

Homestyling

Vi har bedrivit falsk marknadsföring på Lagmansvägen. Rollat över solkiga väggar och arrangerat om bokhyllan efter färg. Den där barnfamiljen som kommer och kollar i dag kommer att älska stället. Suckers.

Frukost på sängen

Ja, det är en liten ostmacka på pojkhals.

Stockholm i mitt hjärta och Ingmar, why?

Nu var det ju så att Ingmar Bergman var tvungen att gå och dö precis den veckan The Brunettes hade planerat att åka på Fårösemester. Vi skulle bila omkring i små shorts och rutiga skjortor, fika och tanka på Kutens ( rockabilly macken) och övernatta hos Daniel som Linda inte träffat sedan de pluggade på Sofiahemmet. Allt var bokat och packat. Vi skulle ta färjan över och fara upp direkt, äta middag på torpet. Jag övade innan för att behålla lugnet, inte stirra, inte trilla av stolen ifall Han tänkte närvara vid matbordet: "Skicka saltet Ingmar Bergman". Och så kolar han! Jag har aldrig varit på fårö, inte sett en rauk ens. Tyckte faktiskt inte heller särskilt mycket om hans filmer redan innan sveket, eller ja Fanny & Alexander är faktiskt ok, men ändå, varför höll han inte ut bara några ynkliga dagar till?
Under dessa omständigheter bestämde vi oss för att fara till Göteborg istället, bada i havet och driva med dialekten. Vi trivdes förvånansvärt bra där borta men fyra dagar räckte för att alla tre skulle börja längta hem. Visst hade vi trevligt men är man kär så är man och då blir man inte så lätt charmad av grov dialekt och salta vatten som annars.

Vila i frid lilla vän

För tio minuter sedan då jag gick hem såg jag min igelkottskompis överkörd mitt på övergångsstället. Den låg där som en keps någon slängt på marken med sina pyttesmå inälvor spridda omkring sig. Vi brukade träffas under mina kvällspromenader ibland, särskilt när det var svalt ute.
Daniel försökte trösta mig genom att säga att det kanske bara var en atrapp. En igelkottsatrapp gjord i Tyskland. Det hjälpte inte. Kanske finns det fler igelkottar häromkring, släktingar till min.
Av respekt visar jag ingen bild av min väns olycka. RIP.

Mix n´ Match

Klänning: HM
Bandage: Södermalms husläkarmottagning
Jag sjåpade mig nästan inte alls när de tog sänka på mig igår.

Storhet

http://gubbenoak.blogspot.com/
Det här är stort - på allvar.

The Brunettes

Det här är min familj.
Jag älskar er. Och jag älskar att vi alla, av en slump, möttes upp i Keds av olika smutsighetsgrad.
Det är något magiskt över vita tygskor.

Vapnet

Jag kom just hem från Trädgårn, och det är nästan så att jag önskar att jag var 17 med falskleg. Orkestern Vapnet spelade i afton och sångaren var söt nog att utnämna mig till bandets hovfotograf. Han hade alldeles för många pins på sin jacka. Jag tog faktiskt den här bilden av dem för några år sedan. Den är sådär, jag erkänner, men jag tjatade till mig svärdet på SF-bokhandeln och kommer ihåg att de slutade efter typ 7 låtar, vilket gör dem till de enda band som faktiskt har vett att sluta i tid. Skulle nästan kunna kalla det smakfullt.

Parantesön

Nu är jag hemma igen. Egentligen vet jag inte om någon direkt märkt att jag varit borta. Jag har liksom bara varit i en parantes på Agön utanför hälsingekusten. Där har jag gått omkring i nattlinne och gummistövlar, jag har sett räv, älg och nyklippt pudel, hoppat på stenar, bastat, plockat blåbär och fått några fräknar, plus den lite oväntade presenten astma. Jag vaknade och kunde inte sluta hosta, andades med pip- och väsljud, lite läskigt.
Det ser nästan ut som hemma där, fast lite gulligare och fulare, som en bästis småsyskon. Jag fick en vansinnig längtan hem till höga kusten när jag mådde illa av vågorna på vägen ut.
Den bästa dagen gick Danken och jag till fyren och tittade på vågorna och spelade TP med fiskarbyns andra ungdomar, väldigt Saltkråkan. Samma blondin har även läst Harry Martinson högt och styrt båt med stadig hand i gult regnställ.
Men nu är jag alltså här igen, och känner mig så otroligt oskriven. Fast på olycksdagen ska det bli ändring på det, visst ska det Såg?

Klagomuren

http://www.tisteln.blogspot.com/

Ett nytt nöje

Jag spelade kula igår. Först med Anastelle i baren och sedan med Malcolm vid Thor Modéns trappa. Min handväska skramlade när jag gick hem.
Det är konstigt vad risigt jag mår så här dagen efter.

Fabulous!

Igår drack jag min första Bolli Stoli!
Mackan lirkade med den söta bartendern på Snottys tills vi fick Cava och Koskenkorva i glasen. Efter två stapplade vi vidare till Tjärhovsgatan, gjorde spellistor och kravlade ut på brandstegen/takterassen och drömde om hur perfekta våra liv skulle kunna vara.
Det enda som saknades var Patsy, fast vi hade ju hennes plastarmband.

Rikard håller i min modebibel

Så här fin var jag på midsommarafton. Jag kom i och för sig till middagen i Fruängen forever i lilla svarta men när festen drog vidare och den här kreationen kom fram ur garderoben kunde jag inte motstå, varken färgkombinationen eller Rikards smicker. Trodde först att jag skulle bli stenad när vi gled in i trädgården i Enskede. Det visade sig senare att batik istället var ett säkert kort för att få gillande blickar och lyxiga drinkar.

Saker som konstigt nog alltid funkar:

1. Elvis
2. Blinka med ena ögat
3. Kärlek
4. Vita tygskor
5. Plast

Skogskyrkogården

Har just tagit en cykeltur i Enskede. Jag råkade komma in på Skogskyrkogården. Där inne la jag märke till en hållplats för buss 183 på en av de smala vägarna och tänkte att det känns som ett avslappnat förhållningssätt till döden att man ka ta bussen dit. Kanske ta med en termos med kaffe och fika på någons grav.
När jag svängde in på kapellslingan började jag att gråta helt plötsligt, hejdlöst. Jag kände efter noga för att ta reda på varför men kom inte på någon tydlig anledning. Först tänkte jag att jag kanske hade blivit klärvoajant och att jag grät för alla som låg där i deras ställe eftersomde bara är jord. Jag stod där bland tallarna och kände mig som en mycket liten beståndsdel i en mycket stor helhet. Jag kände att jag verkligen inte vet vad jag ska göra eller vad jag håller på med heller för den delen, men att det börjar att rör på sig nu. När man är vilsen söker man ju, eller hur? Och då ska man väl någonstans? Jag cyklade hem med ett stort åtagande: Att ta reda på vart.

Känner ni igen?

Jag har blivit tillfrågad. Dessutom av en mycket kär vän. Om jag vill följa med på festival.
Min naturliga reaktion var så klart att genast säga nej, för jag tänker på den gången då jag inte visste bättre och följde med till Emmaboda självmant.
Vi skulle vara bort ca 3 dagar så jag hade tagit med mig ombyte för det, men jag förstod efter ett tag att det var helt meningslöst, på festival byter man i regel inte kläder - alls. Vi sov i bagageutrymmet på en van, levde på korvbröd och festis och jag kommer ihåg att jag försökte le gillande mot de som tagit med sig bandspelare till campingplatsen, fastän de egentligen bara störde och hade dålig smak. De skrålade och drack öl, bjöd förbipasserande artister och festivaldeltagare de tyckte var"sköna". Om man ville duscha fick man gå en halvtimme bort till ortens badhus och vänta i två. Jag köpte intimservetter på ett utplockat Ica men isåg snabbt att det faktiskt är snuskigare än att inte tvätta sig alls.
Värst av allt var ändå fukten. den smittade ner precis allt vi hade med oss, kläder, böcker, matförpackningar. Allt blev liksom svampigt.
Sista kvällen tänkte jag att jag borde visa lite extra mycket god vilja. Jag kommer ihåg att jag satte på mig ett halsband och gick med de andra in på festivalområdet, nästan med lite förväntan. Efter en stund kom jag ifrån mitt sällskap men skam den som ger sig, jag log vidare och tänkte att det kanske tom kan vara kul att vara ensam här. Då, från någonstans på marken bland grästuvorna och skräpet, greppar en hand min ankel. Jag rycker till och stirrar ner på ett ovårdat skägg som med vokaler försöker säga mig något. Jag sliter loss tygskon och anstränger mig för att inte börja gråta. Jag tro att det är enda gången jag verkligen har begripit vad hemlängtan innebär. Dagen efter bilade vi hem utmattade av näringsbrist och utebliven sömn.

Jag köper hellre skivan, tack.

Naturkatastrof

Jag har varit hos min kära mor i helgen. Vi har städat garderoben och underblåst vårt största gemensamma intresse: Naturkatastrofer. För lite mer än ett år sedan skaffade hon betalkanalen National Geografic, enkom för att kunna se dokumentärerna om naturkatastrofer. Hittills har det inte visats en enda. Men så när mamma och jag satt där i soffan och klagade i vanlig ordning över just detta så visdes en trailer om att det på lördagskvällen skulle vara tema naturens krafter. Vi korkade upp en flaska vin och åt svart kaviar medan en amrikansk röst kommenterade tsunamivågor på över 500 meter, tromber och ödesdigra vulkanutbrott.
När jag var yngre och fortfarande bodde hemma brukade vi hyra tre filmer för 50 kr på Härnösands videotek, en som jag valde, en som mamma valde och en katastroffilm. Vi har sett alla som har en tillstymmelse att innehålla stora vågor eller lavaströmmar. Ibland, i brist på annat, kunde vi även hyra filmer som handlade om farliga djur eller hot från rymden, fast det var aldrig lika uppskattat.

Saker jag hittar: Spelkort

Funnen: 2003-2007 i Stockholm.

Just de här i Sätra, nästan en hel lek.

Fick ligga och torka på en tidning i hallen.

Det började för några år sedan. Jag hittade dem med ojämna mellanrum ett och ett. Bland dem finns spader 6 med namnet Ivan Ivanovic skrivet med röd penna och ett trollerikort i ruter.

Har tänkt att det är tecken på något eller fingervisningar. Hittills har det inte visat sig vad korten vill.

Tillbaka till Listan

Jag är förkyld. Finns det något jag hatar så är det att vara sjuk. Därför har jag, för att inte tänka på det äckliga viruset som dansar omkring i min kropp, tagit upp något jag ägnade mycket av min gymnasietid åt: Att skriva listor.
Här är några av dagens.

Saker jag tycker om idag:
1. Smarta förpackningar
2. Likadana saker fast i olika färg
3. DN på stan
4. Leksaksdjursmix för 50 kr
5. Att få sms

Bästa djuren:
1. Enhörning
2. Spökdjur
3. Vit kanin
4. Marsvin och Hamster
5. Rådjur
6. Småfågel typ svala

Bästa smakerna - som jag inte känner idag:
1. Kaffe
2. Salt
3. Vanilj
4. Ingefära
5. Olivolja

Fuck United

Södra Stockholm har fått ett nytt basketlag.
På onsdagarna sliter ett antal flickor på planen i Aspudden. Vi övar på passningar och dribblingar men även på hur man, obemärkt för domaren, smädar motståndarna under korgen. " Om du inte var så tjock skulle du sätta den" väser man nära örat innan man tar returen.
Jag är mycket glad över det här, eftersom jag alltid klassat mig som totalt obegåvad med bollar. Jag duckar när det börjar närma sig en lyra i brännboll och har aldrig sparkat tillbaka en boll in på plan när kidsen spelar utanför mitt hus och råkar skjuta utanför.
Men ni skulle ha sett mig på första träningen - jag var grym! Jag ägde och var riktigt snittsig.
Nu har vi också pratat om hur lag tröjorna ska se ut; Svarta med ett litet diskret finger som pekar fuck i guld.

Borderline

Här är det, vänner.
http://www.4degreez.com/misc/personality_disorder_test.mv

Mina Grannar

När jag kom hem igår satt den här lappen duktigt fasttejpad på min cykel. Tänk, det här kan vara början till en riktig grannfejd!

" vi med dyra cyklar" Så sött.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen:

Kärleksfullt men bestämt.

Total tystnad och tumör

Jag låg och halvslumrade på eftermiddagen så där så att det man tänker på övergår till någon slags skruvad logik eller nästandröm. Jag tänkte på människor som fått ansiktet bortslitet, fastnat i en svarv eller något. Man kan tydligen sy fast det, till och med så att alla nerver och muskler fungerar igen.

På tv 4 brukar de visa program om sånt. Emma och jag ringer till varandra ibland när vi läst att det ska visas något riktigt bisarrt. Vi äter smågodis, skrattar och kväljer åt 60 kilos tumörer, fétus in fétu och andra märkliga missbildningar. Sitter där och riktigt frossar i hur vidrigt det är och hur vidriga vi är som tittar.

Sedan gled jag över till att tänka på tyg som faller från hög höjd och hur fint det är med total tystnad på film.

Bra dag

Idag har varit en av världens bästa dagar. Mamma har hälsat på. Hon satt på en stol medan jag städade och möblerade om. Sedan gick vi hand i hand och köpte den där vita kaninlampan som jag trånat efter (mycket billigare än jag trodde)
Med kassen i handen vidare till en plåtning, där Aida fick mig att förlänga fitthåret och posa i guldskor. Jag såg att jag var snygg i håret i ett skyltfönster på vägen hem.
Konstigt eftersom jag igår satt framför datorn och ömsom snyftade och hyperventilerande medan jag gjorde ett borderline-test. Jag fick höga poäng på nästan alla psykiska störningar man kan ha. Fast schizoid är jag inte i alla fall, det sa testet klart och tydligt. Jag tycket det var anledning nog för att dricka vin med Helena och gå på märklig klassfest. Jag dansade sedan tills de varma ljusen på Landet slocknade, vidare till Riche för att kindpussa brunetten god natt och vaknade upp till idag.

Dagens Teckning: Smutsig kärlek

Dagens Teckning: Gangstersnusk till Glittret.

Dagens Teckning: Sommarkollo

Djur

Jag och Selma kommer bra överens. Hon är mini bullterrier, jag är less.

Saker jag hittar 2: Plastsyrsa

Funnen: I tvättstugan 15:30 17/5.
Låg på torktumlaren bredvid en skruv.

Dagens Teckning: Tusen nålar, konstfack, tusen

Dagens Teckning: Halsbandet

Prora

Hitler var tydligen först med turistorten. Prora. Syns från rymden som en liten svastika och skulle bli världens största hotell, världen största segelhamn, världens största sporthall och världens största badanläggning. Världens största. På en pytteliten ö som säkert skulle sjunka som atlantis om projektet verkligen hade genomförts till fullo. Upprepningens magi, kilometer av semesterhotell, förfallet och bortglömt. Bortglömda hus måste jag tycka och ta hand om. Precis som med känsloknarkare och tjocka pojkar.
Nu går det inte ens att spränga bort, komplexet är för robust och spåren går inte att sopa igen.

Storhetsvansinnigt skulle tyska folket skickas hit till turistlägret för att vila upp sig.
En ny våg når statistiskt stranden ungefär var 6:e till 7:e sekund. Det överensstämmer med andningsrytmen hos en vilande människokropp. I Prora skulle alltså 30 000 pers, som skulle få plats där samtidigt, andas i takt med vågorna.

Jag vet vart jag ska i sommar.

Dagens Teckning: Positiva domedagskänslor

Inte vet jag varför det är Armageddon idag men nu är det så. Det blev det imorse när jag satt på bussen. Jag har fått bra idéer och stora uppslag men jag glömmer dem hela tiden som drömmar. Det är irriterande.

Dagens Teckning: Aeroflot-love

Tack Glittret, för att jag fick låna din C -ponny

Fascism

Mysigt är tjockt - och tjockt är tyg mot tyg.
En gång äcklig alltid äckligt, sådant går inte att reparera.
Jag vet att det inte är erat fel men jag har redan gråtit över världens alla sorger och förlorade drömma åt er.
Är det bara jag som tycker det är misstänkt lungt?

Teckning till Darin Spark

Saker jag hittar 1: Tillknycklat hamsterhjul

Funnen: Vid korvkiosken på väg mot Svedmyras t-banestaion, 5/5 kl 16:49. Hade en liten prislapp kvar - 5 kr.

Degklump

Oh, you. Jag har gråtit flera gånger för det känns som något stort är på gång.
Det finns ingen jag blir så vidrig med, så högljudd och irriterande. Vi ska prata allvar och vårda vårat förhållande. Du ska få presenter och kärlek. Sen någon kväll ska jag knacka på din dörr, tyst så att du förstår att det är jag och inte den där knarkaren. Jag ska fråga om du vill gå till den sorgliga lilla allén vid Mariakliniken och rista våra namn i barken på något träd.

Superhjältar

Nu visade det ju sig att den där spindelmannenfesten inte blev så rolig ändå. Fast på vägen hem kom vi på att Markus superkraft är att han försöker - hur fint som helst.

Livscoachen

Här är hon, Livscoachen. Hon min visaste medmänniska med bäst koll. Hon som ska guida mig genom livets val och vägskäl.