The fun in funeral

Jag har varit på mitt livs första begravning. Samma dag som Ingmar valde att lämna den här världen gjorde också morbror Knut det, han har för övrigt alltid haft det epitetet även om han är mammas morbror och inte min. Så i lördags var det dags. Jag hade planerat att göra en riktig änglagårdentré i nätstrumpor och solglasögon för att dämpa min nervositet och skräck. Det gick bättre än förväntat, för utanför kyrkporten väste mammas kusin Lasse att jag såg ut som Greta Garbo, vilket måste räknas som ett strå vassare än en Colin Nutley-film. Allt gick riktigt bra under början av cermonin. Jag sjöng med högt och tydligt i de psalmer jag tyckte att jag kände igen, fast jag var tvungen att låtsas bedja tyst under fader vår för jag är ju inte konfirmerad. Men sen kom det till momentet då alla skulle gå fram till kistan och lägga rosor på locket och morbror Knuts son Bo skulle säga några sista ord. Då gick det inte längre. Jag kunde inte sluta gråta. Inte så mycket för saknaden och att vi aldrig hann dricka whisky och spisa jazz på altanen den här sommaren, utan för att döden är så obarmhärtigt definitiv. Jag kan inte förhålla mig till sånt som inte kan kompromissas med eller tolkas om. Nä, ingen borde få dö. Det sög i magen och allt kändes plötsligt så surrealistiskt.
Efteråt gick mamma och jag en sväng bland gravstenarna och pratade om att hennes mormor Emma lovat att hämta både henne och därtill alla sina barn och barnbarn när de lämnar jordelivet. Jag kände mig något lugnad eftersom min mamma är den jag verkligen litar på och dessutom är långt vettigare än vad jag är.
Klackarna på mina nya skor borrade ner sig i grusgångrana när vi gick mot församlingsgården. Smörgåstårta och kaffe. Jag kunde se att tanten som serverade fikat förmodligen tränade aerobics flera gånger i veckan. Jag var yr, så jag gick ut till rökarna och pratade med Kalle om motorcyklar och klappade en katt som kom förbi.
Jag har börjat undra vad jag ska göra med klänningen, om det går att vädra ur döden ur den så den går att använda vid andra tillfällen också.

Grop, min nya vän

Det här är mitt nya husdjur. Grop har ljusgröna ögon och två halsband. Den valde mig. I några veckors tid har Grop kommit och slickat på mina fötter och druckit vatten när jag sitter ute och läser. Den förstår allt jag säger, lyssnar och begriper. Trodde inte jag tyckte om katter, men min tycker jag om.

Homestyling

Vi har bedrivit falsk marknadsföring på Lagmansvägen. Rollat över solkiga väggar och arrangerat om bokhyllan efter färg. Den där barnfamiljen som kommer och kollar i dag kommer att älska stället. Suckers.

Frukost på sängen

Ja, det är en liten ostmacka på pojkhals.

Stockholm i mitt hjärta och Ingmar, why?

Nu var det ju så att Ingmar Bergman var tvungen att gå och dö precis den veckan The Brunettes hade planerat att åka på Fårösemester. Vi skulle bila omkring i små shorts och rutiga skjortor, fika och tanka på Kutens ( rockabilly macken) och övernatta hos Daniel som Linda inte träffat sedan de pluggade på Sofiahemmet. Allt var bokat och packat. Vi skulle ta färjan över och fara upp direkt, äta middag på torpet. Jag övade innan för att behålla lugnet, inte stirra, inte trilla av stolen ifall Han tänkte närvara vid matbordet: "Skicka saltet Ingmar Bergman". Och så kolar han! Jag har aldrig varit på fårö, inte sett en rauk ens. Tyckte faktiskt inte heller särskilt mycket om hans filmer redan innan sveket, eller ja Fanny & Alexander är faktiskt ok, men ändå, varför höll han inte ut bara några ynkliga dagar till?
Under dessa omständigheter bestämde vi oss för att fara till Göteborg istället, bada i havet och driva med dialekten. Vi trivdes förvånansvärt bra där borta men fyra dagar räckte för att alla tre skulle börja längta hem. Visst hade vi trevligt men är man kär så är man och då blir man inte så lätt charmad av grov dialekt och salta vatten som annars.