Jag har nyss vaknat. Nyss blinkat sömnen ur ögonen och världen börjar rita upp sig. Länge har jag sovit eller snarare legat i dvala, nästan precis 5,5 år. För det var då jag valde att dra filten över mig och låta världen snöa över mig tills allt var tyst, inbäddat och förljuget i tystnad.
Jag drömde mig igenom livet, reste, rände, rymde in i det jag borde eller borde vilja.
Och precis som när en tavelram får för sig att trilla ner från en spik den kanske hängt på i decenier så sprack bubblan nu.
Först blev jag bara ledsen, förvirrad, förvandlad till en trött påse. Sen började stöket ta sig ut och upp. Och just nu befinner jag mig där jag somnade men har glömt vart jag är på väg, vad jag heter och hittar inte hem.
Livet är en låda med brev och vykort någon, kanske jag själv, skrivit och skickat fårn olika tydliga platser och händelser.
Jag skriver från lyckliga turer berusad på en cykel, nattbad, festivaler. Hälsar från hjärtekrossar, skratt och kompiskärlek. Vinkar från barbacka hästryggar, tunga jobba, scenskräck och nyfunna intressen.
Men handstilen har blivigt suddig och inget känns nära och på riktigt.
Och på något vis liknar detta jagande efter jaget ett sånt arkadspel som är kopplat till spelarnas puls. Och målet är att slappna av för att få pucken att glida in i mål hos motståndaren. En liten värmekänslig elektrod fästs vid handleden ger utslag vid ökad aktivitet. Dvs när exalteringen över att pucken på planen närmar sig den andres mål. Så ju mer man bryr sig om att vinna dessdå mer förlorar man.
Så första steget när jag stigit ur idet - att inte söka efter svar i denna nya verklighet. Utan låta de komma till mig.
