Skogskyrkogården

Har just tagit en cykeltur i Enskede. Jag råkade komma in på Skogskyrkogården. Där inne la jag märke till en hållplats för buss 183 på en av de smala vägarna och tänkte att det känns som ett avslappnat förhållningssätt till döden att man ka ta bussen dit. Kanske ta med en termos med kaffe och fika på någons grav.
När jag svängde in på kapellslingan började jag att gråta helt plötsligt, hejdlöst. Jag kände efter noga för att ta reda på varför men kom inte på någon tydlig anledning. Först tänkte jag att jag kanske hade blivit klärvoajant och att jag grät för alla som låg där i deras ställe eftersomde bara är jord. Jag stod där bland tallarna och kände mig som en mycket liten beståndsdel i en mycket stor helhet. Jag kände att jag verkligen inte vet vad jag ska göra eller vad jag håller på med heller för den delen, men att det börjar att rör på sig nu. När man är vilsen söker man ju, eller hur? Och då ska man väl någonstans? Jag cyklade hem med ett stort åtagande: Att ta reda på vart.