Jag har blivit tillfrågad. Dessutom av en mycket kär vän. Om jag vill följa med på festival.Min naturliga reaktion var så klart att genast säga nej, för jag tänker på den gången då jag inte visste bättre och följde med till Emmaboda självmant.
Vi skulle vara bort ca 3 dagar så jag hade tagit med mig ombyte för det, men jag förstod efter ett tag att det var helt meningslöst, på festival byter man i regel inte kläder - alls. Vi sov i bagageutrymmet på en van, levde på korvbröd och festis och jag kommer ihåg att jag försökte le gillande mot de som tagit med sig bandspelare till campingplatsen, fastän de egentligen bara störde och hade dålig smak. De skrålade och drack öl, bjöd förbipasserande artister och festivaldeltagare de tyckte var"sköna". Om man ville duscha fick man gå en halvtimme bort till ortens badhus och vänta i två. Jag köpte intimservetter på ett utplockat Ica men isåg snabbt att det faktiskt är snuskigare än att inte tvätta sig alls.
Värst av allt var ändå fukten. den smittade ner precis allt vi hade med oss, kläder, böcker, matförpackningar. Allt blev liksom svampigt.
Sista kvällen tänkte jag att jag borde visa lite extra mycket god vilja. Jag kommer ihåg att jag satte på mig ett halsband och gick med de andra in på festivalområdet, nästan med lite förväntan. Efter en stund kom jag ifrån mitt sällskap men skam den som ger sig, jag log vidare och tänkte att det kanske tom kan vara kul att vara ensam här. Då, från någonstans på marken bland grästuvorna och skräpet, greppar en hand min ankel. Jag rycker till och stirrar ner på ett ovårdat skägg som med vokaler försöker säga mig något. Jag sliter loss tygskon och anstränger mig för att inte börja gråta. Jag tro att det är enda gången jag verkligen har begripit vad hemlängtan innebär. Dagen efter bilade vi hem utmattade av näringsbrist och utebliven sömn.
Jag köper hellre skivan, tack.
No comments:
Post a Comment