Nu var det ju så att Ingmar Bergman var tvungen att gå och dö precis den veckan The Brunettes hade planerat att åka på Fårösemester. Vi skulle bila omkring i små shorts och rutiga skjortor, fika och tanka på Kutens ( rockabilly macken) och övernatta hos Daniel som Linda inte träffat sedan de pluggade på Sofiahemmet. Allt var bokat och packat. Vi skulle ta färjan över och fara upp direkt, äta middag på torpet. Jag övade innan för att behålla lugnet, inte stirra, inte trilla av stolen ifall Han tänkte närvara vid matbordet: "Skicka saltet Ingmar Bergman". Och så kolar han! Jag har aldrig varit på fårö, inte sett en rauk ens. Tyckte faktiskt inte heller särskilt mycket om hans filmer redan innan sveket, eller ja Fanny & Alexander är faktiskt ok, men ändå, varför höll han inte ut bara några ynkliga dagar till?
Under dessa omständigheter bestämde vi oss för att fara till Göteborg istället, bada i havet och driva med dialekten. Vi trivdes förvånansvärt bra där borta men fyra dagar räckte för att alla tre skulle börja längta hem. Visst hade vi trevligt men är man kär så är man och då blir man inte så lätt charmad av grov dialekt och salta vatten som annars.
2 comments:
Jävla otur. Jag har ärligt talat aldrig sett en enda film, men jag tror jag ska börja. Såg lite på Fanny och Alexander. Jag älskar människor som är onda på ett diskret sätt. Men mest gillar jag orden:
"Jag erbjuder er allt det stöd en bristfull människa är mäktig"
Det var det där med ödet. Jag har fortfarande inte helt klart för mig varför det blev som det blev men det kommer nog till mig en vacker dag.
Post a Comment