Självmordspakt med mig själv

Jag ska ta livet av mig. På fullaste allvar ska jag avsluta mig själv om jag måste uppleva en vinter till. Nästa år är det av högsta grad viktigt att jag inte är här. Alltså jag kan tänka mig att byta ut stockholm mot nästan vart som helst, californien, caribien, eller nån pensionärskoloni i södra spanien. Jag kan plocka apelsiner, rädda sköldpaddor eller hyra ut dyksaker det kvittar vilket, jag vill bara slippa undan oket.

Kl 15 på eftermiddagen den 3:e januari kom insikten. Den kom i form av den årliga maran, ångestattacken, denna gång på konsum i midsommarkransen (ironiska namn):

att jag ska dö om jag måste genomlida årets tre första månader här igen. 27 gånger innan har jag tänkt samma sak, eller i alla fall 20, utan att handla.

Kanske är det så att döden nu ger mig en slags klarsyn, att den ingjuter mer hopp än förtvivlan och att den faktisk kommer få mig att ändra mitt invanda mönster att stanna och härda.

Mot nya horisonter med döden som biljett.

Jan Feb

Det blev domedag, fast bara lite. Oavsett så var den väl omhuldad av fina vänner med varma tröjor, hummer och chokladmoussebokstäver. Det gick bra.

Det var inte förrän igår som vågen slog in över mig och det blev (hemska tanke) Januari.

Om jag någon gång skaffar en fiende ska jag namnge den Januari. Kanske Februari i efternamn.

Jan Feb kommer att ha torr hy, vassa kanter av skare och göra allting i sin väg meningslöst, lite som morran och det enda vapnet som biter är vår.

Men tills den räddningen kommer ska jag bo i varm bambutröja som jag fick av vän, tapetsera skog och måla gräs inomhus, samt ge katterna matskål med choklad.