Miss Alabama Worley is going to Vegas

Idag har jag pedikyrerat mig. En liten asiat har filat, målat oceanblåa naglar och allmänt snyggat till min tassar. Därefter har jag förstört skönheten med att springa på stranden i nyinköpta hawaii-hot pants - bra ord och plockat upp maneter med tårna. Nu sitter vi och väntar på delivery-sushi och ritar spelkortstatueringar på varandras armar. Måns får diamanter och jag får ruter räv. Imorgon är det roadtrip till Las Vegas, Nevada som  gäller. Vi har inhandlat en grandios matsäck på Safeway för att vara säkra på att hålla sams hela vägen, eftersom alla i sällskapet lider av blodsockerraseri. Vi kommer, om skogsbränderna tillåter ta vägen över Big sur och doppa fötterna i beatnicvatten, sen vidare mot öknen där jag ska få provköra Jaguaren, övernatta på sjavigt motell och sen in i glittret. Livet leker med andra ord.

På semester i verkligheten

Det var självdag igår. Jag uträttade ärenden och tog yogaklass. Man fick välja färg på mattan och stå på händer mestadelen av klassen. Det är verkligen Amerika här, för folk har inga kläder och tribaltatueringar utan att skämmas. 

Den tjocka katten gjorde inte många knop medan jag var borta, åt kaka i sängen antar jag. Den var grinig när jag blev upphämtad i vrålåket på femte gatan. 

Vi åt sushi. Fortfarande grinig. Vi hittade skräpbutik med plastdjur, suddgummismycken, kedjor på lösvikt och gaybrudpar att ställa på tårta. Fortfarande grinig. Vi köpte små anatomiska modeller av muskler och inälvor. Fortfarande grinig. Vi for hem och spelade "How to survive a disaster", ett spel där den som bäst vet hur man känner igen en giftspindel eller släcker ett brinnande flygplan vinner. Fortfarande grinig.

Senare på kvällen tog vi en promenad med vinflaska och på Churtch st 1030 hittade den småsura ett träd att klänga upp i. Så fort vi kommit upp bland grenarna var det frid och fröjd. Vi verkade vara osynliga för människor gick förbi på trottoaren och andra parkerade sina bilar utan att ta notis om oss. Det kändes som underlandet, osynliga djur som rökte bokstäver med udda par skor. Efter 1 1/2 timme var vinet slut och vi hoppade ner. Fullt synliga drack vi mer vin på bar och kissade på någons property på hemvägen.

San Francisco, baby.

Jag har längtat hem till havet. Fastän ja rest till andra sidan jordklotet så var det samma gamla frihetskänsla som infann sig. Jag kutade som hund till vågorna och snubblade i sanden. Precis som jag gjorde på mellanlandningsflygplatsen i North Carolina. Sprang mellan gaterna för den som vanligt misstänksamma tullpersonalen tyckte sig ha hittat något suspekt med alla tyskar framför mig i kön. Nästan framme kommer jag i obalans med mitt välfyllda handbagage och har en stappelsträcka på kanske 20 meter innan jag landar - raklång - på ansiktet. Var tvungen att ligga så ett tag på heltäckningsmattan och skratta åt mig själv och att det inte ens gjorde ont.

- How are you, miss?

- Alltså I´m fine.

Nu är jag alltså här på västkusten, dricker kaffe i pappersmugg. 

Åker Jaguar fort upp och ner för 180-graders backar i missmatchande alltid fuktiga kläder. Vädret är förädiskt och perfekt. 

Har hittat två par skor i en soptunna, svarta och beigea, snyggast är att ha en av varje.

Spådomar

8/1 -07

Det här är den milda vintern. Det här är sången de sjunger för oss. Vår korta tid eller vårt eviga liv.
– Är det så att nu alltid är den bästa av världar och att det bara blir bättre och bättre?
– Ja.
Det här är den milda vintern. Livet är så mycket enklare. Jag ser nästan ingen skillnad på den här och den förra så här i efterhand.
I inandningen finns ingen avundsjuka över kommande tider efter oss. Det finns en anspänning här och nu.
Det här är den milda vintern. Högdagerblond trots att snön är dunkel i sin frånvaro.
Det har redan börjat. Och det kommer.
Färjan har lossat, isen gått – kanske för sista gången, för den här eran.

Livet på ön tar sin början

Jag har flyttat. Det är alltid jobbigt men den här gången ovanligt smidigt. Kanske för att mitt nya hem är skrämmande likt carlsbergreklamen...
Först får jag flytthjälp från oväntat håll, ett håll med asstor pick-up och starka armar, därtill ett tetrisförråd med lås som alla har nyckel till, lägg till bärhjälp från landlord uppför alla trappor utan hiss och en rumskamrat som-kan det bli mycket bättre-gillar katastroffilm lika mycket som jag. Han laddar gladeligen ner och vi kollar på storbildstvn när jag är slut efter alla trappsteg. Vid bryggan utanför huset ligger en eka förtöjd som man får låna när man vill, den har också alla nyckel till, och i källaren finns gym som kan avreagera sig i. Problemet med min saknad efter hängmattan mellan mina forna äppelträd är också löst, för på balkongen mot innergården vajar en randig sak i två betongkrokar.
Det enda som fortfarande sliter i hjärtat är min rödhåriga familj som Pling döpte till familjen Fetaost innan allt drog igång eftersom det var det enda vi åt nästintill.