Jag känner mig som 8 år nu när jag snyter ut hjärnan och pratar med fel konsonanter. Har kollat igenom alla filmer som går att kollas på och några till. Men förutom det har jag hittat hem. Inte bemärkelsen att jag tänker på i
hälsohoodsen i
Hammarby sjöstad eller försörja mig på andras dödlighet resten av livet utan det hem man kan vara hur långt hemifrån som helst men ändå ha. Och just därför ska jag börja göra det
läskigaste jag vet: förändras.
Intakt har alltid varit att eftersträva enligt mig men nu tror jag att det faktiskt inte fungerar så i praktiken. Så därför kastar jag mig huvudstupa västerut till andra länder, huvudstupa in i någon annans liv, huvudstupa in i en massa känslor jag blivit varnad för och har hånat. Men jag flyter och drömmer sanndrömmar om att jag klarar av de jobbigaste sakerna. Saker som död, sjukdom och sorg. Saker som jag inte annars tror mig klara av.
Känns som om jag hamnat under en stor våg men jag vet att snart surfar jag.
Vilket leder in mig på ett helt annat ämne: Varför görs det inga nya katastroffilmer nuförtiden?
Inga monstervågor eller stormvindar som hotar USA´s befolkning, inga vulkanutbrott eller meteorer som ska vara taskiga mot Jorden och mänskligheten (även här företrädelsevis den amerikanska). Nu har vi kollat på Day after tomorrow så många gånger att det knappt ens hjälper att spola fram mellan actionscenerna. Desperationen har gått så långt att vi även laddat ner BBC-dokumentärer med de där överexalterade och sjukt irriterande rösterna som kommenterar samma animation av mega-tsunamis flera gånger, och jag youtubar vulkanutbrott och tom hajattacker. Jag måste få lite naturkatastrof på film snart annars blir jag rädd för det i verkliga världen.
