Gat-smart

Jag vaknade just ur en sån där mittemellan-vaken-och-sov-dröm, där jag var färgglade små karameller utspridd på en trottoar, som smarties ungefär. Jag kunde se, känna och höra med alla mina små karamelldelar, jag var ett flertal och blev ännu fler när någon förbipasserande råkade kliva på mig. Då blev smulorna av mig också egna enheter. Till slut var jag ett medvetandedamm som hängde tufft över hela stan, vilken det nu var.

Floating on air

Jag känner mig som 8 år nu när jag snyter ut hjärnan och pratar med fel konsonanter. Har kollat igenom alla filmer som går att kollas på och några till. Men förutom det har jag hittat hem. Inte bemärkelsen att jag tänker på i hälsohoodsen i Hammarby sjöstad eller försörja mig på andras dödlighet resten av livet utan det hem man kan vara hur långt hemifrån som helst men ändå ha. Och just därför ska jag börja göra det läskigaste jag vet: förändras.

Intakt har alltid varit att eftersträva enligt mig men nu tror jag att det faktiskt inte fungerar så i praktiken. Så därför kastar jag mig huvudstupa västerut till andra länder, huvudstupa in i någon annans liv, huvudstupa in i en massa känslor jag blivit varnad för och har hånat. Men jag flyter och drömmer sanndrömmar om att jag klarar av de jobbigaste sakerna. Saker som död, sjukdom och sorg. Saker som jag inte annars tror mig klara av. 

Känns som om jag hamnat under en stor våg men jag vet att snart surfar jag.

Vilket leder in mig på ett helt annat ämne: Varför görs det inga nya katastroffilmer nuförtiden?

Inga monstervågor  eller stormvindar som hotar USA´s befolkning, inga vulkanutbrott eller meteorer som ska vara taskiga mot Jorden och mänskligheten (även här företrädelsevis den amerikanska). Nu har vi kollat på Day after tomorrow så många gånger att det knappt ens hjälper att spola fram mellan actionscenerna. Desperationen har gått så långt att vi även laddat ner BBC-dokumentärer med de där överexalterade och sjukt irriterande rösterna som kommenterar samma animation av mega-tsunamis flera gånger, och jag youtubar vulkanutbrott och tom hajattacker. Jag måste få lite naturkatastrof på film snart annars blir jag rädd för det i verkliga världen.

Min helg med två sjudagars

Lördagkväll. Jag sitter med två krisskägg i mitt nya hem. Det ena spelar skivor och kallar mig för marsvin och det andra gör kalimucho av vinet i mitt glas. 

Mina 15 minuter som spilldjur

En vän till mig arbetar på castingbyrå. En dag ringer hon till mig och frågar om jag inte kan ställa upp i en trailer för en grekisk tv-kanal, bara ett litet klipp som inte ens kommer att visas i Sverige, vad säger du?

Jag säger ja, om det inte tar en evighet och jag om jag får mycket betalt. Det tar högst tre timmar, säger hon och jag får ganska bra betalt - och fika.

På inspelningsdagens morgon far jag till studion på Lidingö och blir sminkad till en söt servitrice och påklädd ljus blues och ett sånt där vitt förkläde som de har i franska filmer. Jag får några instruktioner om har jag ska vända mig mot kameran, le och vinka. Sedan får jag även en bricka full med lyxiga, färgglad drinkar. Det är dags för tagning. Jag märker att ett glas står lite ostadigt men ingen annan verkar tycka att det är något problem. Jag tänker att jag ska se grekisk ut när jag vänder mig om mot kameran, ställer in min min och så är det - tystnad, tagning och var så god Astrid.

Jag hinner le, det är allt, för när jag vänder mig om så välter en stor rosa-lila cocktail rakt över mig, blusen och det franska förklädet.

Jaha, det var mina 15 minuter i rampljuset, försöker jag skämta fast det var mer 3 sekunder.

Jag forslas bort till sminkösen och kostymhörnan där jag svidas om i ny mundering, t.o.m stumpbyxorna behöver bytas ut. Inte för att jag försöker vara efterklok tänker jag att jag visste att det skulle bli så här. Jag har aldrig kunnat vistas bland mingvaser, viktiga papper eller annat som inte får komma bort eller bli spillt på.

När jag är klar och stapplar tillbaka till studion så räcker en utav teknikerna mig brickan igen - alla glasen är nu fastnaglade med dubbelhäftande tejp i många lager. Resten går som en dans och jag får beröm av en annan tekniker med grå hästsvans och rolling stones t-shirt. På 10 minuter är det klart. Jag får mitt utlovade fika - färsk mango och kaffe. När jag lämnar studion har jag varit där i 2 timmar och 45 varav minst en halvtimme var till mitt lilla ombyte.

Sommarkatt sommarsorg

Hur sparar man den där underbara känslan av att allt är okej, den som man liksom badar i under sommarmånaderna?
Här ligger jag mot varm sand, kall havsbris med en dollarsedel i bikinin och jag skulle kunna stanna så jämt. Men - nu är det oundvikligen höst och jag hann inte ställa om mig till halsduk och tröja, till kaffe och macka, till klappa mjuk päls framför film. Jag fryser och beachtennis-skrattet har fastnat i halsen.
Därför ska jag överdosera. Det är ett bra recept för allt, går att applicera på kakbak, discodans, kärlek etc. Nu: Träffa Amanda och dansa på Västerbron, sen köpa kakmix (nej det är inte fusk) och baka muffins till tjock katt som faktiskt försöker muntra upp mig med syosamtal och sagofilm.

Nåväl

Förlåt, jag har försummat dig igen. Men jag har även varit släpphänt med andra saker sista tiden tex:
- Två barn som brukade springa mot mig i hallen. Jag gillar ju inte alls barn egentligen. Fick det påmint för mig idag då jag tvingades hålla i en halvårsklump för att dens föräldrar gjorde annat. En känsla av rädsla för att den skulle dregla på min tröja och våldsam uttråkning kom över mig efter en minuts gung och skak för att den inte skulle grina. Ville helst släppa och gå. Men Ben och Bling tycker jag om. De är som frukt, man kan plocka dem och ha i knät när man vill.
- Flera vänner. Förlåt Märkus, Cilla, Rikard, Agnes, Kajsa, Micke, Thomas, Simon, Jonas etc för att jag aldrig träffar er. Istället spenderar jag tiden i fel stadsdel med att springa, titta, åka, göra, vara rädd, vara kär, vara ihop. Snälla frörgät mig ej.
- Bostadssök. Hur ska jag kunna bry mig och därtill oroa mig för att det här med tak över huvet när jag inte ens bor där jag bor och dessutom ska försöka inhysa mig någonstans på andra sidan jordklotet om inte länge alls?
- Jobbsök. Jag fick inte jobbet på Anettes parfymeri. Den där Anette visade sig vara en sniken grekisk man som såg ut som Jean Pierre Barda. Han ogillade tydligen tanken på att jag inte skulle kunna vara där HELA TIDEN ALLA DAGAR DYGNET RUNT UNDER RESTEN AV MITT LIV!

Miss Alabama Worley is going to Vegas

Idag har jag pedikyrerat mig. En liten asiat har filat, målat oceanblåa naglar och allmänt snyggat till min tassar. Därefter har jag förstört skönheten med att springa på stranden i nyinköpta hawaii-hot pants - bra ord och plockat upp maneter med tårna. Nu sitter vi och väntar på delivery-sushi och ritar spelkortstatueringar på varandras armar. Måns får diamanter och jag får ruter räv. Imorgon är det roadtrip till Las Vegas, Nevada som  gäller. Vi har inhandlat en grandios matsäck på Safeway för att vara säkra på att hålla sams hela vägen, eftersom alla i sällskapet lider av blodsockerraseri. Vi kommer, om skogsbränderna tillåter ta vägen över Big sur och doppa fötterna i beatnicvatten, sen vidare mot öknen där jag ska få provköra Jaguaren, övernatta på sjavigt motell och sen in i glittret. Livet leker med andra ord.

På semester i verkligheten

Det var självdag igår. Jag uträttade ärenden och tog yogaklass. Man fick välja färg på mattan och stå på händer mestadelen av klassen. Det är verkligen Amerika här, för folk har inga kläder och tribaltatueringar utan att skämmas. 

Den tjocka katten gjorde inte många knop medan jag var borta, åt kaka i sängen antar jag. Den var grinig när jag blev upphämtad i vrålåket på femte gatan. 

Vi åt sushi. Fortfarande grinig. Vi hittade skräpbutik med plastdjur, suddgummismycken, kedjor på lösvikt och gaybrudpar att ställa på tårta. Fortfarande grinig. Vi köpte små anatomiska modeller av muskler och inälvor. Fortfarande grinig. Vi for hem och spelade "How to survive a disaster", ett spel där den som bäst vet hur man känner igen en giftspindel eller släcker ett brinnande flygplan vinner. Fortfarande grinig.

Senare på kvällen tog vi en promenad med vinflaska och på Churtch st 1030 hittade den småsura ett träd att klänga upp i. Så fort vi kommit upp bland grenarna var det frid och fröjd. Vi verkade vara osynliga för människor gick förbi på trottoaren och andra parkerade sina bilar utan att ta notis om oss. Det kändes som underlandet, osynliga djur som rökte bokstäver med udda par skor. Efter 1 1/2 timme var vinet slut och vi hoppade ner. Fullt synliga drack vi mer vin på bar och kissade på någons property på hemvägen.

San Francisco, baby.

Jag har längtat hem till havet. Fastän ja rest till andra sidan jordklotet så var det samma gamla frihetskänsla som infann sig. Jag kutade som hund till vågorna och snubblade i sanden. Precis som jag gjorde på mellanlandningsflygplatsen i North Carolina. Sprang mellan gaterna för den som vanligt misstänksamma tullpersonalen tyckte sig ha hittat något suspekt med alla tyskar framför mig i kön. Nästan framme kommer jag i obalans med mitt välfyllda handbagage och har en stappelsträcka på kanske 20 meter innan jag landar - raklång - på ansiktet. Var tvungen att ligga så ett tag på heltäckningsmattan och skratta åt mig själv och att det inte ens gjorde ont.

- How are you, miss?

- Alltså I´m fine.

Nu är jag alltså här på västkusten, dricker kaffe i pappersmugg. 

Åker Jaguar fort upp och ner för 180-graders backar i missmatchande alltid fuktiga kläder. Vädret är förädiskt och perfekt. 

Har hittat två par skor i en soptunna, svarta och beigea, snyggast är att ha en av varje.

Spådomar

8/1 -07

Det här är den milda vintern. Det här är sången de sjunger för oss. Vår korta tid eller vårt eviga liv.
– Är det så att nu alltid är den bästa av världar och att det bara blir bättre och bättre?
– Ja.
Det här är den milda vintern. Livet är så mycket enklare. Jag ser nästan ingen skillnad på den här och den förra så här i efterhand.
I inandningen finns ingen avundsjuka över kommande tider efter oss. Det finns en anspänning här och nu.
Det här är den milda vintern. Högdagerblond trots att snön är dunkel i sin frånvaro.
Det har redan börjat. Och det kommer.
Färjan har lossat, isen gått – kanske för sista gången, för den här eran.

Livet på ön tar sin början

Jag har flyttat. Det är alltid jobbigt men den här gången ovanligt smidigt. Kanske för att mitt nya hem är skrämmande likt carlsbergreklamen...
Först får jag flytthjälp från oväntat håll, ett håll med asstor pick-up och starka armar, därtill ett tetrisförråd med lås som alla har nyckel till, lägg till bärhjälp från landlord uppför alla trappor utan hiss och en rumskamrat som-kan det bli mycket bättre-gillar katastroffilm lika mycket som jag. Han laddar gladeligen ner och vi kollar på storbildstvn när jag är slut efter alla trappsteg. Vid bryggan utanför huset ligger en eka förtöjd som man får låna när man vill, den har också alla nyckel till, och i källaren finns gym som kan avreagera sig i. Problemet med min saknad efter hängmattan mellan mina forna äppelträd är också löst, för på balkongen mot innergården vajar en randig sak i två betongkrokar.
Det enda som fortfarande sliter i hjärtat är min rödhåriga familj som Pling döpte till familjen Fetaost innan allt drog igång eftersom det var det enda vi åt nästintill.

En hyllning till Skatan

Nils Dardel skulle svimma av denna ynglings uppenbarelse och i sommar, eller i alla fall augusti är han min. Vi ska marinera oss i halvdyra viner i hammocken, prata om alltings förträfflighet (särskilt vår) och göra utflykter i hans föräldrars garderob. Sist vi gjorde det resulterade det i en barrunda där mannen på bilden hade polyesteroutfit med slips lika bred som e4:an och jag i jeansväst och jeanskjol med knäppning fram. Dessutom i lika burberry-vindjackor.
Och för att göra det lite lite bättre så är han lika förtjust i glitter som jag.
Men om ni ser oss ute: Keep your mits away boys, han är alldeles för dyr!

Sweptaway

Jag är golvad. Totalt. Men det vet alla redan. Orsakerna kan sammanfattas till:
- Kärlek
- Pollen
- Flytt
- Tankar som tar sig fysiska uttryck
Dessutom har jag lite separationsångest från min rödhåriga familj som blir kvar, om än på annan adress, i Bagis när jag drar in till Reimers.
I kväll har Ingrid blivit hund som hatar bokstäver, krafsat på dataskärmen och avskytt. Ben har efter lång blyghet och tystnad börjat skratta och hänga uppochner med mig i romerska ringarna som vuxit fast i ett äppelträd.
Saknar, älskar. Mot nya horisonter.

Kunde inte sagt det bättre själv

"Jag vet inte säkert men jag tror att det var när morgonljuset träffade oss på väg hem från det där Viktor Brobacke-lajvet på Färingsö som det hände - islossningen. Det var filmlyster och nästintill perfekt redan innan men just då lades alla små slipade saker samman och gjorde mig totalt knäsvag. Tjej-mot-asfalt-knäsvag. Det finns dokumenterat med mobiltelefonkamera. Precis som två döda fåglar och en annan kväll då det där pirret i magen golvade mig utanför Debaser Slussen.
Jag har frågat Magic eight ball och hon säger ja. Jag har frågat dig och du sa det också. Det är du som blåser i håret, du som är sommaren och den öppna altandörren där jag får komma och gå som jag vill. Det är du.
Nä, jag är inte rädd. Och nä, det är inte på låtsas"

Sommarkatt

Jag skräpar omkring och har aldrig mått bättre. Hängmattan, cykeln, sängen och ibland även bilen utan tak, avlöser varandra.
Är helt blåslagen av tomma dansgolv och ensamdiscon, har ett plåster och och en knäskada.
Har varit på fel galleri och druckit röda och gula drinkar, gul var godast.
Två trettioårsfester på samma kväll.
Sovit, jobbat och sedan gått ut i samma kläder - tre dar i rad.
Just ja, blivit av med jobbet med en dags varsel.
Blivit upphånglad av 18 årig tjej och är därmed först in på nittiotalet.
Flaggat mig som sjömatrice genom Uppsalas gator med poliseskort.
Hållit hand kladdig av solskyddsfaktor 50+.
Fått reda på receptet för kärlek.
Startat schack-klubb.
Jag har fått en tankeläsartamaguotschi som visserligen inte kan klura ut snuskiga tankar utan kallar dem för candy bar och alcohol.
Kommit till samma livsinsikt, om att det alltid är nu och att man bara kan säga som det är, samtidigt som min alltför länge bortresta vän. Han är hemma nu.
Varit pinsam på Debasers uteservering och konstaterat med mitt sundaste förhållande och därtill landlord att kär ska man undvika att bli.
Det har med andra ord börjat nu. Äntligen.

Nu

Jag var spådd att bli spådd.
Spådd att hitta en väg ut härifrån.
Jag uppdaterar med en liten lista om vad som gäller för tillfallet utan prickar:
1. Spegelglas.
2. Striptease.
3. Vin i pappmugg.
4. Formel 1.
5. Just nu.

Made

Så här såg det ut i helgen när The Hussies for till Umeå och gjorde succé och skakade om staden i grundvalarna. Jag kände mig så otroligt trygg i min gamla tillfälliga hemstad att jag satte eld på mina underkläder och dansade på podie på norrlandsoperan. Och igenom det skira norrländska skimmret upplevde jag stark förälskelse, hemlängtan och totalt lugn.

Nu på agendan

Kom och titta på mig på lördag på Södra teatern. Min nya karriär blir som banan.

Såg & Borr

För några år sedan då en av mina bästa, Sanna, blev totalt hjärtekrossad hämnades vi genom att ta hennes borrmaskin, som hon fått av en också frånvarande pappa, och borra KUK genom alla sidor på hennes bedragares samlarexemplar av Kalle & Hobbe. Jag fotograferade hela händelseförloppet och vi lovade varann att vi aldrig skulle bli så ledsna och nedbrutna av hjärtesorg igen, vi har ju varann sa vi, nästa gång har vi varann och borren. Vi började skriva listor på andra saker vi ville borra i, bara för att testa hur det kändes med olika material. Det är en härlig känsla när borrspetsen går igenom ytan och kommer ut på andra sidan, en liten seger liksom. Prinsesstårta, skinsoffa, bilplåt, några olika träslag och plaster samt marken var ordnade på listan. Verktyg blev ett centralt samtalsämne när vi träffades i hennes flyktlägenhet i Farsta. Vi planerade att köpa en såg också, en eldriven. Vi for till några olika järnaffärer och kände på, höll i några olika exemplar. Snart fick vi idén att starta en hemsida dör vi skulle lägga upp listan på utforskade material och även erbjuda våra tjänster att såga och borra i folks önskade material. Sundqvist & Björk - Såg & Borr, skulle firman heta. Vi tänkte att det skulle vara så kul att skaffa ett konto i det namnet och sedan använda kontokortet på restaurang och bar med orden:
"Ta det på fiman, ta det på den"

Nu några år senare är Såg tillsammans med en islänning som heter som ett hårdrocksband och går på scenskolan. Livet leker och jag saknar henne ofta eftersom vi inte ses så ofta som jag skulle vilja. Särskilt nu när jag fått ett starkt uppsving i mitt verktygsintresse.
I tisdags fick jag nämligen ett ryck och tog mig an friggeboden som står på vår tomt. Jag gick lös med kofoten och dammsugaren samt påbörjade ett sisyfosarbete att montera ner bokhyllor och stuva om i det redan överfulla garaget för att få plats med alla gamla böcker som ingen riktigt vill slänga än. Ur bråten växte ett luftigt rum med säkert 3 meter till nocken, en röd, vacker sammetssoffa och ett sovloft med cirkelformat fönster fram.
Jag hoppas vi blir kvar i villan så att jag får bjuda in mina bästa till en andra taklagsfest.

French kissing

Jag är knockad, helt betagen av min nya kärlek - Paris. Har haft en underbart klyschig känsla när jag promenerat förbi Maxime´s på väg ner mot Place de la Concorde och kockarna står och röker utanför i sina vita mössor och tärda ansikten. När jag sökte skydd för en regnskur i en telefonhytt vid Eiffeltornet och ett par med stora ryggsäckar hånglar i båset bredvid Eller när mitt svenska ursprung blir ifrågasatt (av en ung man i rödrandig tröja förövrigt) för att jag är mörkhårig och blyg.
Fastän jag egentligen inte kan någon franska har jag gladeligen lurat stans befolkning med en massa påhittade ljud och en halvdryg min. Och det funkade. Utom i ett fall då jag fick panik och gick över till först svenska som sedan blev till något som nästan föreställde engelska, funkade det med.
Fast några saker fattar jag inte:
1. Om man beställer kaffe med mjölk i någon form får man en kopp hatiskt kokt välling med oboypulver för 2,80 euro. Malik har därför lärt mig att dricka espresso med socker.
2. Vad äter man till frukost eller lunch också för den delen om man inte vill ha antingen vitt bröd eller trerätters köttmeny?
3. Vart Isadora Duncans grav verkligen är.
Jag gick omkring på Pere lachaise i flera timmar och letade med en dåligt utskriven karta. Finkammade verkligen. Hade köpt en nejlika att lägga på graven och cigaretter att röka med min urmoder, tänkte att det är just sånt man kanske saknar som död. Vi skulle tjuvröka en cigg ihop och jag skulle tala ut om hur jobbigt det är att älska dans och det är hennes fel lite. Sen skulle vi försonas, hon skulle ge mig någon klok insikt så att det känns lättare och när jag gick skulle vi lova att hålla kontakten. men som sagt ingen sten fanns att finna.
Jag la nejlikan på en bortglömd grav halvt övervuxen med mossa som tillhörde två flickor som hittats döda i någon skog på 1800-talet. Sen gick jag och drack kaffe, lurade även kyparen och efter det badade jag badkar och valde svarta kläder till kvällens fest på ett galleri.

Enjoy the silence

Förlåt avbrottet och radioskuggan men det har varit och är fortfarande lite kaos här. Jag snubblar omkring i mitt liv och kan varken komma till skott eller ta ställning så det blir inte mycket att blogga om. Fast jag har gjort en lista på saker som är i skriket nu:

1. Lönnrum.
2. Harvard 1944.
3. Att grävlingen under vårat hus snart kommer att tina.
4. Hallwylska huset.
5. Paris Hiltonparfymen Heiress
6. Förmånga broscher.
7. Hemliga spiken har återinförts för alla utelåsta.

Snart tillbaka, lovar, ska bara snurra lite till.

A night to remember

Jag har barnvaktat Ben och Pling. Vi har ritat mullvadar och pratat om favoritsocker, alltså vad man tycker mest om som är sött. Pling har dansat i vardagsrummet och Ben frågade om jag var känd när jag spelade en låt som jag gjort för honom. Vid barnläggningstid bar jag 2 x 25 kilo uppför trappan till sovrummet och läste bamsetidning iklädd rävmask.
Modern kom hem i min klänning som hon nu äger för jag insåg att det ser ut som att jag lånat den av henne, med andra ord snygg vs grytdjur.

Superkrafter

Visste inte att klärvojans kunde komma med åren. Men på sista tiden har alla personer som dykt upp i mitt huvud också dykt upp strax efter i verkligheten, hört av sig eller sprungit på. Det måste ju betyda att man tänker på varann och att jag bara får mer vatten på min kvarn om att det det är något som håller på att hända i det fördolda.
Så lova att ni hör av er så fort jag dyker upp i tankarna, så kanske vi kan träna upp värsta telepatiska medvetandet, ungefär som internet.

Antar utmaningen

Sju obekväma sanningar om mig själv - reviderad:

1. Jag är mörkrädd
2. Jag är sämst på datamaskin (fast inte photoshop faktiskt)
3. Jag köper SL-kort.
4. Min egna kroppsuppfattning är nästintill obefintlig.
5. Jag ljuger för att slippa gå på tjejmiddagar.
6. Jag tycker att det är tråkigt att leka med barn.
7. Jag kissar också i duschen ibland.

Bubblare: Jag stryker aldrig kläder och jag har försökt utrotningshota min egen mormor.

Lyckad afton och spilld på

The accident wanted me to happen

Jag är hemmafru idag. Tvättar, viker, dricker, gråter. Har på mig det enda som är rent. Avdankat sommarlov till det yttre och Ådalen -31 till det inre. Känner mig lite för gammal för att tycka synd om mig själv- jag reder mig ju alltid, så jag tycker synd om det lätt utvecklingsstörde mannen på Ica istället. Han som samlar in kundkorgar och staplar dem i högar. Vilket levnadsöde
Avskyr verkligen att fastna i den känslan av medlidande. Den som man får av mobbade, av bags of joy och minsta valpen i kullen. Man kan inte värja sig.
Hoppas att ingen ser på mig så idag, hur sorglig jag än såg ut i sommarklänning och vinterkängor.

Djur

Jag fick ett sting i hjärtat idag när jag kom att tänka på hur mycket jag vill ha ett djur. Ett litet varmt som kan ha innanför jackan. Ett som spretar med klorna och har lite sågspån kvar på magen när man lyfter upp det.

Ett steg i karriären

För några dagar sedan blev jag uppringd av en kvinna på en reklambyrå och idag var jag på anställningsintervju för en mindre roll i en reklamfilmsserie. Kontoret låg i en lyxig takvåning och man fick sitta på snurrstol framför en liten jury på tre personer.
Jag fick jobbet - som hand.
Vet inte riktigt om det blev höger eller vänster, hoppas ju såklart att de anställer båda.
Det enda jag tyckte var lite märkligt under intervjun var att ingen utav dem bad mig visa mina händer eller några rörelser. Fast jag la in dem lite smidigt ibland genom att promenera med fingrarna på bordet och peka uttrycksfullt på meningar i manuset framför mig.

You are my favorite mistake

C och jag har legat i soffan. Hon har liksom fått mig att förstå hur fint det är att bli äldre. Hon säger det bara gör ont att det inte är kul alls, men det hörs på rösten att hon vet att hon har lite fel.
Obi van, ibland är till och med du är en för ung själ för att förstå hur tillfredställande det känns att inse sin egen begränsning. Den som definerar en. "The sky is the limit" sägs det. Fatta hur jobbigt det jävla ordspråket skulle vara om man inte hade någon himmel att sikta på, va.
Mitt hjärta växer varje dag jag tänker på alla bra jag träffat, alla omvägar och märkliga vändor som gjort att jag träffat just dem istället för idioterna. Uppenbarligen. Du har stärkt mig, C, vilket är mer än vad många andra kvinnor gjort , då jag är livrädd för dem oftast, så att säga.

Tar tillbaka

Aldrig förr har jag hämtat mig från käftsmällen som bara januari kan ge. Jag skrev förut att vintern 2008 var min fiende men jag måste ändra mig för det ligger något otroligt hoppfullt i luften. Förändring och förädling. Kanske för att jag efter 26 vintrar har insett att det är ok att gå i ide. Att vänta på våren utan att anstränga sig så mycket för att mota bort mörkt och kallt.
Hopp är inte optimism eller en övertygelse om att något ska bli bra, utan en vetskap om att något har en mening.

Jag säger bara ryssfemmor

Jag ska tillbaka till Göteborg. Den här gången som hostess på klubben Oh la laa, tillsammans med fina, fina rockringsmartin. Eftersom det hela äger rum på skärtorsdagen är temat helt enkelt rosa. Jag tänker karatemästare och elev som uppgraderar till rosa bälte, saxofon i gatlyktsljus, Grease, men framför allt tänker jag på mitt djurnummer - det som ska bli mitt paradnummer, kronjuvelen i min repertoar som strippa. Danken pratar om fel forum igen, fast han tycker att jag ska strunta i det och göra det ändå. Hur kan djur vara fel - klä av sig och djur! Hallå, tassavtryck och teach me tiger, wa wa wa wa waa!

I-landsproblem

Man kan tycka att det får vara nog med elände när man är så skör att man börjar gråta för att man tycker synd om den minsta mandarinen i fruktskålen.

Min tröst är att jag hittat en återförsäljare av strippstänger i stockholmsområdet. Så därför:

Kära mecenat.
Jag ber till en högre makt varje kväll att du finns. Vem du än är älskar jag dig.
Här är min önskelista:
* Ett rum
* En stång
* Jättehög volym
* En biljett till New York, det går bra med andra ställen på jorden också.

Din för evigt / Astrid

Friluftsliv

Idag har jag varit ute i en timrad sportstuga och vinterbadat. Efter tre vändor i en het ångbastu och lika många dopp i isvak känner jag äntligen att ljuset och värmen har återvänt. Jag fick låna ett par rosa foppatofflor av en dam för att inte halka på väg ner till sjön och diskuterade stalking med några av de andra.
Ren och glad mötte jag min vän Malik efteråt. Hans bastuupplevelser på herrsidan hade bla innehållit repliken "bajen, bärs och rakade brudar" och en lista på irländska pubar. Han hade spelat homosexuell för att inte bli inblandad.
Nästa utflykt ska vi försöka att spendera på samma sida, var det än blir.

Planlöst sökande

Ni vet att jag skulle hitta något på gatan som skulle vägleda mig vinterns stryptag. Idag gick jag ut planlöst och fann en skylt lutad mot husväggen: "Spådom drop-in, välkommen"
Klart jag gick in.
Jag fick veta av en dam med vackra ögon att hon kunde se mig fara till en ö, kanske i Indonesien och utbilda mig till kiropraktor, att jag är helt fri, men att den friheten leder till ångest, att jag är egentligen är gammal som gatan och kan mer än vad både jag och andra tror och slutligen att jag under min tid här på jorden ska bidra till fred och att jag är en designer både av människor och miljöer.
Nu ska jag sätta mig att skriva ner mina egenskaper och planer, kanske rita karta över allt. Sen ska jag ta upp mitt sökande efter en mecenat.

Fienden 1 : Vintern 2008

Det har blivit hemskt. För bara några dagar sedan, på förra årssidan var allt perfekt. Jag hoppsade till mitt fantastiska jobb, gick på de roligaste festerna med mina bästa vänner och inte gjorde det något att det var mörkt och kallt ute - det hade ju ändå redan vänt! En uppåtgående kurva alltså.
Men så BAM! Första Januari (med avsmak i rösten) och allt blir bara fel. Kläderna skaver, allt är tråkigt och det där mörkret äter sig in i kroppen och mitt hem.
Jag har haft den här förbannelsen vilande över varje års början sedan 1981 och igår räknade jag ut att jag alltid har varit med om en vinter mer än sommar hur jag än gör eller när jag än dör.

Trösten kom visserligen när min magiske vän lånade penna på indian garden och skrev ner en lista på vilka bra saker som kommer att hända mig under 2008, månad för månad.
I Januari ska jag bla hitta ett tecken på gatan som jag ska följa och i Februari ska två ädelstenar komma in i mitt liv.
På vägen hem såg jag tre kaniner på gångbanan.