Kosmiskt distansförhållande

När jag går själv till ica gör det som ondast. Jag vet inte hur man har någon chipsfavorit utan dig, vet inte om vi brukade handla mörk- eller mellanrost, vet inte vilken axel man lutar sig mot när man är februaritrött i kön.
Jag byter till Konsum. Utifall det ska göra det mindre sant att jag är ett ensamhushåll nu.

En natt blir jag medsläpad på efterfest, för mina vänner vill hellre ha mig med som ett ledset moln än att de inte vet var jag gömmer mig med åskan i bröstet.
På morgonen efter ligger vi lealösa och äter popcorn. Mina tre sötaste killkopisar petar med appen Tinder på sina telefoner. De letar flickor, spänning, kärlek.
Jag petar med silverringen du gav mig och letar efter dig. För vi är ju ihop.
För bara några veckor sedan så var tvätt och städ och drömmar om ett gemensamt "sedan" helt självklart. Nu har vi:et övergått i ett slags kosmiskt distansförhållande.
Vi ska från och med nu utvecklas på varsitt håll fast vi fortfarande är ett par.
Jag känner att jag tycker lite synd om mina vänner som måste leta bland bilder på främlingar efter kärlek. Jag har ju dig. Men jag önskar att det fanns en app som gjorde oändligheten lite mindre oändlig.

Första nya tiden

117 dagar tar det att börja leva igen. Det är en märkligt konkret tidsrymd att förhålla sig till när en man älskar går bort. I 4 drygt fyra månader har jag försökt greppa vad som egentligen har hänt. Vad det betyder här i verkligheten när ens närmaste går upp i oändligheten, blir overklig, dör.

För det är som att du blev ännu mer närvarande och nära i och med att din varelse togs bort, brann ner, precis som våran framtid i varsin kropp. Vi och det som varit blev ruiner bara det att jag går omkring i ett pulserande skal. Utan.

Jag ser det så tydligt nu - hinnan mellan här och där eller vad man ska kalla den ytterst vaga platsangivning döden har. Livet har ju jorden, tiden, den här lite skaviga dykdräkten av hud blod, ben och naglar jag går omkring i. Men döden?

Först suddas allt ut. Allt. Allt blir samma. Inget mörker finns, heller inget ljus och det gråa har inget att vara grått emot.
Sen börjar små nålstick av det som varit verklighet innan göra sig påminda. Brev utan adressat, kläder ingen kommer ha på sig, ospelade gitarrer och frågor om hur smärtsamt konkreta saker som stenar och blommor skulle arrangeras. Stick blir till hugg. Dina skor kommer inte stå i hallen igen. Du kommer inte hem.

Nästa skede är när det börjar det göra ont. Som att få en isklump kastad på en. Träffad av insikten att man finns. Kvar. Utan. Att man inte är bjuden på festen.
Det är då döden blir ljus och livet som att åka ut på gruset med pulkan. Som när sparkföret dör ut av vårens värme. När kroppen hinner ikapp själen. Som en omvänd jetlag.

Jag vandrar omkring i mina bästa kläder mot röd gubbe i hopp om att bli påkörd, att det är min tur näst.
En kväll efter ännu en dag av 12 timmars promenad i vinterluft ger jag upp. Eller nä, jag är klar. Det är så lätt att trampa över till andra sidan, din sida (som jag alltid stått på ändå)
Jag känner lättnad och hur jag och februarinatten blir ljummen. Jag ska äntligen få gå.
Sen går det fort. Det kommer poliser, blir inhyst i ett svart baksäte, st Göran och smutsiga tapeter i låsta väntrum. Jag tänker att om jag kastar mig mot fönstret så går det antingen upp och jag omkommer i fallet eller smällen emot det. Jag kryper ihop. Som en räv i en bur och för första gången känner jag någonting annat än tomhet - panik. Håller hårt i knäna och hör inte alla ord läkaren försöker lägga fram om hur bra det är för mig att få vara kvar. Kvar är ju det sista jag vill vara överhuvudtaget.

Så kommer hon. Sval och varm på samma gång. Som en sommarvind. Tyst och klok som en svart svan lägger hon vingen om mig och tar mig med. Jag tror först att jag äntligen blivit bönhörd och att vi nu är på väg till himlen och dig - i taxi. Hon tar mig till ett kök, serverar varma croissanter och stryker mig över pälsen lugnande. Det är den kvällen hos henne som du kommer första gången och hälsar på. Det prasslar i lakanen och du är så nära att jag kan vidröra det som nu är du. Hela rummet fylls av en värme. Du säger att jag ska stanna hos henne. Att du fört mig hit på en varm luftström och att jag nu äntligen kan bli den jag inte kunde vara hos dig.

Sen sover jag- Oj vad jag sover. För här nere är dvalan den enda smärtlindring och läkningen vi har. 15 timmar i sträck. Minst. Vaknar och vill bara sjunka tillbaka in igen. För lakanen känns lika lena som din hud. Om jag blundar kan jag kyssa kudden, som ligger på din plats, i nacken och stryka med handen över tuppen tatuerad på ditt bröst. Den har inga klor för han som ritstade in den visste in hur man ritade sånna. Vi har fnissat åt det. Nu känns den frånvarande förankringen fågeln borde ha som en symbol att varken du eller skrattet finns kvar.

Jag köper den ljusaste klänningen till den mörkaste dagen. För att för mig är döden inte svart. Svart är ju en tuff och tydlig färg som signalerar ett ställningstagande om djup eller rock n roll. Eller ett sätt att stilfullt smälta in. Men den som bär sorg är starkt utpekad med sitt färglösa ickedeltagande i livet - och därför bär jag vitt. Din vita jacka. Dig.

Det är många som beklagar sorgen och bortgången. Jag beklagar min existens. I all välmening.
Här - där jag måste vara kvar - känner jag mig minst välkommen och mest utsatt. Det är som att ha torg- och cellskräck på samma gång. Och jag vill hem. Hem till dig. Hem till oändligheten.

Ur idet

Jag har nyss vaknat. Nyss blinkat sömnen ur ögonen och världen börjar rita upp sig. Länge har jag sovit eller snarare legat i dvala, nästan precis 5,5 år. För det var då jag valde att dra filten över mig och låta världen snöa över mig tills allt var tyst, inbäddat och förljuget i tystnad.
Jag drömde mig igenom livet, reste, rände, rymde in i det jag borde eller borde vilja.
Och precis som när en tavelram får för sig att trilla ner från en spik den kanske hängt på i decenier så sprack bubblan nu.
Först blev jag bara ledsen, förvirrad, förvandlad till en trött påse. Sen började stöket ta sig ut och upp. Och just nu befinner jag mig där jag somnade men har glömt vart jag är på väg, vad jag heter och hittar inte hem.

Livet är en låda med brev och vykort någon, kanske jag själv, skrivit och skickat fårn olika tydliga platser och händelser.

Jag skriver från lyckliga turer berusad på en cykel, nattbad, festivaler. Hälsar från hjärtekrossar, skratt och kompiskärlek. Vinkar från barbacka hästryggar, tunga jobba, scenskräck och nyfunna intressen.
Men handstilen har blivigt suddig och inget känns nära och på riktigt.

Och på något vis liknar detta jagande efter jaget ett sånt arkadspel som är kopplat till spelarnas puls. Och målet är att slappna av för att få pucken att glida in i mål hos motståndaren. En liten värmekänslig elektrod fästs vid handleden ger utslag vid ökad aktivitet. Dvs när exalteringen över att pucken på planen närmar sig den andres mål. Så ju mer man bryr sig om att vinna dessdå mer förlorar man.

Så första steget när jag stigit ur idet - att inte söka efter svar i denna nya verklighet. Utan låta de komma till mig.

Självmordspakt med mig själv

Jag ska ta livet av mig. På fullaste allvar ska jag avsluta mig själv om jag måste uppleva en vinter till. Nästa år är det av högsta grad viktigt att jag inte är här. Alltså jag kan tänka mig att byta ut stockholm mot nästan vart som helst, californien, caribien, eller nån pensionärskoloni i södra spanien. Jag kan plocka apelsiner, rädda sköldpaddor eller hyra ut dyksaker det kvittar vilket, jag vill bara slippa undan oket.

Kl 15 på eftermiddagen den 3:e januari kom insikten. Den kom i form av den årliga maran, ångestattacken, denna gång på konsum i midsommarkransen (ironiska namn):

att jag ska dö om jag måste genomlida årets tre första månader här igen. 27 gånger innan har jag tänkt samma sak, eller i alla fall 20, utan att handla.

Kanske är det så att döden nu ger mig en slags klarsyn, att den ingjuter mer hopp än förtvivlan och att den faktisk kommer få mig att ändra mitt invanda mönster att stanna och härda.

Mot nya horisonter med döden som biljett.

Jan Feb

Det blev domedag, fast bara lite. Oavsett så var den väl omhuldad av fina vänner med varma tröjor, hummer och chokladmoussebokstäver. Det gick bra.

Det var inte förrän igår som vågen slog in över mig och det blev (hemska tanke) Januari.

Om jag någon gång skaffar en fiende ska jag namnge den Januari. Kanske Februari i efternamn.

Jan Feb kommer att ha torr hy, vassa kanter av skare och göra allting i sin väg meningslöst, lite som morran och det enda vapnet som biter är vår.

Men tills den räddningen kommer ska jag bo i varm bambutröja som jag fick av vän, tapetsera skog och måla gräs inomhus, samt ge katterna matskål med choklad.

2010

Det är överstökat nu, 2009. Mittemellanår säger jag, vad som sägs på gatan vet jag inte. Nu kommer nytt, oskrivet och för första gången är jag inte rädd.

Ok lite för självaste överlämningen, som alltid är domedagsmärkt, men jag är på fyra av fem sidor omgiven av kärlek och äldre än förra katastrofen.

Kom då!

She bangs the drums

Måns säger att jag vid varje tillfälle som bjuds påpekar att jag har ett band. Det kanske är sant till viss del, så därför måste det påpekas här också. Men det är ju för att det är så nytt och konstigt och kul. Innan Oktober hade jag aldrig suttit bakom ett trumset, knappt sett ett i verkliga livet och nu kan jag räknas in i samma kategori som Marky Ramone och Alex Van Halen. Ibland är vi fulltaligt åtta medlemmar och ibland bara några få i replokalen.

Här är en video från ett temporärt tvåmannaband. Minus ljudet, tack.

Återuppståndelse

Eftersom jag blivit semiarbetslös och därmed semi hemmafru så återupplivar jag ärligheten. Konstgjord andning och ett försök till hjärtslag igen.

Så mycket har hänt sedan sist så jag uppdaterar i listform för att få upp farten och komma in på viktiga och nyare saker snabbare.

Detta har hänt:

- Jag har varit i San Francisco. Jag är kär i den stan och smider planer öppet och i smyg på att flytta dit.

- Lågvattenmärket här i Sjöstaden är nått (vinter- och ekonomisk depression) och nu är vi på väg mot högre nivåer.

- Tre väggar har fått ny färg, rosa och turkos.

- Jag har börjat att få tillbaka min ilska. Har inte varit arg sedan hösten 2006.

- Uppfinningarna har börjat poppa upp igen och nu är de riktigt bra. Håll utkik på marknaden.

Så. Jag blev nästan själv uttråkad av det där och går raskt vidare till nästa inlägg.

Gat-smart

Jag vaknade just ur en sån där mittemellan-vaken-och-sov-dröm, där jag var färgglade små karameller utspridd på en trottoar, som smarties ungefär. Jag kunde se, känna och höra med alla mina små karamelldelar, jag var ett flertal och blev ännu fler när någon förbipasserande råkade kliva på mig. Då blev smulorna av mig också egna enheter. Till slut var jag ett medvetandedamm som hängde tufft över hela stan, vilken det nu var.

Floating on air

Jag känner mig som 8 år nu när jag snyter ut hjärnan och pratar med fel konsonanter. Har kollat igenom alla filmer som går att kollas på och några till. Men förutom det har jag hittat hem. Inte bemärkelsen att jag tänker på i hälsohoodsen i Hammarby sjöstad eller försörja mig på andras dödlighet resten av livet utan det hem man kan vara hur långt hemifrån som helst men ändå ha. Och just därför ska jag börja göra det läskigaste jag vet: förändras.

Intakt har alltid varit att eftersträva enligt mig men nu tror jag att det faktiskt inte fungerar så i praktiken. Så därför kastar jag mig huvudstupa västerut till andra länder, huvudstupa in i någon annans liv, huvudstupa in i en massa känslor jag blivit varnad för och har hånat. Men jag flyter och drömmer sanndrömmar om att jag klarar av de jobbigaste sakerna. Saker som död, sjukdom och sorg. Saker som jag inte annars tror mig klara av. 

Känns som om jag hamnat under en stor våg men jag vet att snart surfar jag.

Vilket leder in mig på ett helt annat ämne: Varför görs det inga nya katastroffilmer nuförtiden?

Inga monstervågor  eller stormvindar som hotar USA´s befolkning, inga vulkanutbrott eller meteorer som ska vara taskiga mot Jorden och mänskligheten (även här företrädelsevis den amerikanska). Nu har vi kollat på Day after tomorrow så många gånger att det knappt ens hjälper att spola fram mellan actionscenerna. Desperationen har gått så långt att vi även laddat ner BBC-dokumentärer med de där överexalterade och sjukt irriterande rösterna som kommenterar samma animation av mega-tsunamis flera gånger, och jag youtubar vulkanutbrott och tom hajattacker. Jag måste få lite naturkatastrof på film snart annars blir jag rädd för det i verkliga världen.

Min helg med två sjudagars

Lördagkväll. Jag sitter med två krisskägg i mitt nya hem. Det ena spelar skivor och kallar mig för marsvin och det andra gör kalimucho av vinet i mitt glas. 

Mina 15 minuter som spilldjur

En vän till mig arbetar på castingbyrå. En dag ringer hon till mig och frågar om jag inte kan ställa upp i en trailer för en grekisk tv-kanal, bara ett litet klipp som inte ens kommer att visas i Sverige, vad säger du?

Jag säger ja, om det inte tar en evighet och jag om jag får mycket betalt. Det tar högst tre timmar, säger hon och jag får ganska bra betalt - och fika.

På inspelningsdagens morgon far jag till studion på Lidingö och blir sminkad till en söt servitrice och påklädd ljus blues och ett sånt där vitt förkläde som de har i franska filmer. Jag får några instruktioner om har jag ska vända mig mot kameran, le och vinka. Sedan får jag även en bricka full med lyxiga, färgglad drinkar. Det är dags för tagning. Jag märker att ett glas står lite ostadigt men ingen annan verkar tycka att det är något problem. Jag tänker att jag ska se grekisk ut när jag vänder mig om mot kameran, ställer in min min och så är det - tystnad, tagning och var så god Astrid.

Jag hinner le, det är allt, för när jag vänder mig om så välter en stor rosa-lila cocktail rakt över mig, blusen och det franska förklädet.

Jaha, det var mina 15 minuter i rampljuset, försöker jag skämta fast det var mer 3 sekunder.

Jag forslas bort till sminkösen och kostymhörnan där jag svidas om i ny mundering, t.o.m stumpbyxorna behöver bytas ut. Inte för att jag försöker vara efterklok tänker jag att jag visste att det skulle bli så här. Jag har aldrig kunnat vistas bland mingvaser, viktiga papper eller annat som inte får komma bort eller bli spillt på.

När jag är klar och stapplar tillbaka till studion så räcker en utav teknikerna mig brickan igen - alla glasen är nu fastnaglade med dubbelhäftande tejp i många lager. Resten går som en dans och jag får beröm av en annan tekniker med grå hästsvans och rolling stones t-shirt. På 10 minuter är det klart. Jag får mitt utlovade fika - färsk mango och kaffe. När jag lämnar studion har jag varit där i 2 timmar och 45 varav minst en halvtimme var till mitt lilla ombyte.

Sommarkatt sommarsorg

Hur sparar man den där underbara känslan av att allt är okej, den som man liksom badar i under sommarmånaderna?
Här ligger jag mot varm sand, kall havsbris med en dollarsedel i bikinin och jag skulle kunna stanna så jämt. Men - nu är det oundvikligen höst och jag hann inte ställa om mig till halsduk och tröja, till kaffe och macka, till klappa mjuk päls framför film. Jag fryser och beachtennis-skrattet har fastnat i halsen.
Därför ska jag överdosera. Det är ett bra recept för allt, går att applicera på kakbak, discodans, kärlek etc. Nu: Träffa Amanda och dansa på Västerbron, sen köpa kakmix (nej det är inte fusk) och baka muffins till tjock katt som faktiskt försöker muntra upp mig med syosamtal och sagofilm.

Nåväl

Förlåt, jag har försummat dig igen. Men jag har även varit släpphänt med andra saker sista tiden tex:
- Två barn som brukade springa mot mig i hallen. Jag gillar ju inte alls barn egentligen. Fick det påmint för mig idag då jag tvingades hålla i en halvårsklump för att dens föräldrar gjorde annat. En känsla av rädsla för att den skulle dregla på min tröja och våldsam uttråkning kom över mig efter en minuts gung och skak för att den inte skulle grina. Ville helst släppa och gå. Men Ben och Bling tycker jag om. De är som frukt, man kan plocka dem och ha i knät när man vill.
- Flera vänner. Förlåt Märkus, Cilla, Rikard, Agnes, Kajsa, Micke, Thomas, Simon, Jonas etc för att jag aldrig träffar er. Istället spenderar jag tiden i fel stadsdel med att springa, titta, åka, göra, vara rädd, vara kär, vara ihop. Snälla frörgät mig ej.
- Bostadssök. Hur ska jag kunna bry mig och därtill oroa mig för att det här med tak över huvet när jag inte ens bor där jag bor och dessutom ska försöka inhysa mig någonstans på andra sidan jordklotet om inte länge alls?
- Jobbsök. Jag fick inte jobbet på Anettes parfymeri. Den där Anette visade sig vara en sniken grekisk man som såg ut som Jean Pierre Barda. Han ogillade tydligen tanken på att jag inte skulle kunna vara där HELA TIDEN ALLA DAGAR DYGNET RUNT UNDER RESTEN AV MITT LIV!

Miss Alabama Worley is going to Vegas

Idag har jag pedikyrerat mig. En liten asiat har filat, målat oceanblåa naglar och allmänt snyggat till min tassar. Därefter har jag förstört skönheten med att springa på stranden i nyinköpta hawaii-hot pants - bra ord och plockat upp maneter med tårna. Nu sitter vi och väntar på delivery-sushi och ritar spelkortstatueringar på varandras armar. Måns får diamanter och jag får ruter räv. Imorgon är det roadtrip till Las Vegas, Nevada som  gäller. Vi har inhandlat en grandios matsäck på Safeway för att vara säkra på att hålla sams hela vägen, eftersom alla i sällskapet lider av blodsockerraseri. Vi kommer, om skogsbränderna tillåter ta vägen över Big sur och doppa fötterna i beatnicvatten, sen vidare mot öknen där jag ska få provköra Jaguaren, övernatta på sjavigt motell och sen in i glittret. Livet leker med andra ord.

På semester i verkligheten

Det var självdag igår. Jag uträttade ärenden och tog yogaklass. Man fick välja färg på mattan och stå på händer mestadelen av klassen. Det är verkligen Amerika här, för folk har inga kläder och tribaltatueringar utan att skämmas. 

Den tjocka katten gjorde inte många knop medan jag var borta, åt kaka i sängen antar jag. Den var grinig när jag blev upphämtad i vrålåket på femte gatan. 

Vi åt sushi. Fortfarande grinig. Vi hittade skräpbutik med plastdjur, suddgummismycken, kedjor på lösvikt och gaybrudpar att ställa på tårta. Fortfarande grinig. Vi köpte små anatomiska modeller av muskler och inälvor. Fortfarande grinig. Vi for hem och spelade "How to survive a disaster", ett spel där den som bäst vet hur man känner igen en giftspindel eller släcker ett brinnande flygplan vinner. Fortfarande grinig.

Senare på kvällen tog vi en promenad med vinflaska och på Churtch st 1030 hittade den småsura ett träd att klänga upp i. Så fort vi kommit upp bland grenarna var det frid och fröjd. Vi verkade vara osynliga för människor gick förbi på trottoaren och andra parkerade sina bilar utan att ta notis om oss. Det kändes som underlandet, osynliga djur som rökte bokstäver med udda par skor. Efter 1 1/2 timme var vinet slut och vi hoppade ner. Fullt synliga drack vi mer vin på bar och kissade på någons property på hemvägen.

San Francisco, baby.

Jag har längtat hem till havet. Fastän ja rest till andra sidan jordklotet så var det samma gamla frihetskänsla som infann sig. Jag kutade som hund till vågorna och snubblade i sanden. Precis som jag gjorde på mellanlandningsflygplatsen i North Carolina. Sprang mellan gaterna för den som vanligt misstänksamma tullpersonalen tyckte sig ha hittat något suspekt med alla tyskar framför mig i kön. Nästan framme kommer jag i obalans med mitt välfyllda handbagage och har en stappelsträcka på kanske 20 meter innan jag landar - raklång - på ansiktet. Var tvungen att ligga så ett tag på heltäckningsmattan och skratta åt mig själv och att det inte ens gjorde ont.

- How are you, miss?

- Alltså I´m fine.

Nu är jag alltså här på västkusten, dricker kaffe i pappersmugg. 

Åker Jaguar fort upp och ner för 180-graders backar i missmatchande alltid fuktiga kläder. Vädret är förädiskt och perfekt. 

Har hittat två par skor i en soptunna, svarta och beigea, snyggast är att ha en av varje.

Spådomar

8/1 -07

Det här är den milda vintern. Det här är sången de sjunger för oss. Vår korta tid eller vårt eviga liv.
– Är det så att nu alltid är den bästa av världar och att det bara blir bättre och bättre?
– Ja.
Det här är den milda vintern. Livet är så mycket enklare. Jag ser nästan ingen skillnad på den här och den förra så här i efterhand.
I inandningen finns ingen avundsjuka över kommande tider efter oss. Det finns en anspänning här och nu.
Det här är den milda vintern. Högdagerblond trots att snön är dunkel i sin frånvaro.
Det har redan börjat. Och det kommer.
Färjan har lossat, isen gått – kanske för sista gången, för den här eran.

Livet på ön tar sin början

Jag har flyttat. Det är alltid jobbigt men den här gången ovanligt smidigt. Kanske för att mitt nya hem är skrämmande likt carlsbergreklamen...
Först får jag flytthjälp från oväntat håll, ett håll med asstor pick-up och starka armar, därtill ett tetrisförråd med lås som alla har nyckel till, lägg till bärhjälp från landlord uppför alla trappor utan hiss och en rumskamrat som-kan det bli mycket bättre-gillar katastroffilm lika mycket som jag. Han laddar gladeligen ner och vi kollar på storbildstvn när jag är slut efter alla trappsteg. Vid bryggan utanför huset ligger en eka förtöjd som man får låna när man vill, den har också alla nyckel till, och i källaren finns gym som kan avreagera sig i. Problemet med min saknad efter hängmattan mellan mina forna äppelträd är också löst, för på balkongen mot innergården vajar en randig sak i två betongkrokar.
Det enda som fortfarande sliter i hjärtat är min rödhåriga familj som Pling döpte till familjen Fetaost innan allt drog igång eftersom det var det enda vi åt nästintill.

En hyllning till Skatan

Nils Dardel skulle svimma av denna ynglings uppenbarelse och i sommar, eller i alla fall augusti är han min. Vi ska marinera oss i halvdyra viner i hammocken, prata om alltings förträfflighet (särskilt vår) och göra utflykter i hans föräldrars garderob. Sist vi gjorde det resulterade det i en barrunda där mannen på bilden hade polyesteroutfit med slips lika bred som e4:an och jag i jeansväst och jeanskjol med knäppning fram. Dessutom i lika burberry-vindjackor.
Och för att göra det lite lite bättre så är han lika förtjust i glitter som jag.
Men om ni ser oss ute: Keep your mits away boys, han är alldeles för dyr!