Första nya tiden

117 dagar tar det att börja leva igen. Det är en märkligt konkret tidsrymd att förhålla sig till när en man älskar går bort. I 4 drygt fyra månader har jag försökt greppa vad som egentligen har hänt. Vad det betyder här i verkligheten när ens närmaste går upp i oändligheten, blir overklig, dör.

För det är som att du blev ännu mer närvarande och nära i och med att din varelse togs bort, brann ner, precis som våran framtid i varsin kropp. Vi och det som varit blev ruiner bara det att jag går omkring i ett pulserande skal. Utan.

Jag ser det så tydligt nu - hinnan mellan här och där eller vad man ska kalla den ytterst vaga platsangivning döden har. Livet har ju jorden, tiden, den här lite skaviga dykdräkten av hud blod, ben och naglar jag går omkring i. Men döden?

Först suddas allt ut. Allt. Allt blir samma. Inget mörker finns, heller inget ljus och det gråa har inget att vara grått emot.
Sen börjar små nålstick av det som varit verklighet innan göra sig påminda. Brev utan adressat, kläder ingen kommer ha på sig, ospelade gitarrer och frågor om hur smärtsamt konkreta saker som stenar och blommor skulle arrangeras. Stick blir till hugg. Dina skor kommer inte stå i hallen igen. Du kommer inte hem.

Nästa skede är när det börjar det göra ont. Som att få en isklump kastad på en. Träffad av insikten att man finns. Kvar. Utan. Att man inte är bjuden på festen.
Det är då döden blir ljus och livet som att åka ut på gruset med pulkan. Som när sparkföret dör ut av vårens värme. När kroppen hinner ikapp själen. Som en omvänd jetlag.

Jag vandrar omkring i mina bästa kläder mot röd gubbe i hopp om att bli påkörd, att det är min tur näst.
En kväll efter ännu en dag av 12 timmars promenad i vinterluft ger jag upp. Eller nä, jag är klar. Det är så lätt att trampa över till andra sidan, din sida (som jag alltid stått på ändå)
Jag känner lättnad och hur jag och februarinatten blir ljummen. Jag ska äntligen få gå.
Sen går det fort. Det kommer poliser, blir inhyst i ett svart baksäte, st Göran och smutsiga tapeter i låsta väntrum. Jag tänker att om jag kastar mig mot fönstret så går det antingen upp och jag omkommer i fallet eller smällen emot det. Jag kryper ihop. Som en räv i en bur och för första gången känner jag någonting annat än tomhet - panik. Håller hårt i knäna och hör inte alla ord läkaren försöker lägga fram om hur bra det är för mig att få vara kvar. Kvar är ju det sista jag vill vara överhuvudtaget.

Så kommer hon. Sval och varm på samma gång. Som en sommarvind. Tyst och klok som en svart svan lägger hon vingen om mig och tar mig med. Jag tror först att jag äntligen blivit bönhörd och att vi nu är på väg till himlen och dig - i taxi. Hon tar mig till ett kök, serverar varma croissanter och stryker mig över pälsen lugnande. Det är den kvällen hos henne som du kommer första gången och hälsar på. Det prasslar i lakanen och du är så nära att jag kan vidröra det som nu är du. Hela rummet fylls av en värme. Du säger att jag ska stanna hos henne. Att du fört mig hit på en varm luftström och att jag nu äntligen kan bli den jag inte kunde vara hos dig.

Sen sover jag- Oj vad jag sover. För här nere är dvalan den enda smärtlindring och läkningen vi har. 15 timmar i sträck. Minst. Vaknar och vill bara sjunka tillbaka in igen. För lakanen känns lika lena som din hud. Om jag blundar kan jag kyssa kudden, som ligger på din plats, i nacken och stryka med handen över tuppen tatuerad på ditt bröst. Den har inga klor för han som ritstade in den visste in hur man ritade sånna. Vi har fnissat åt det. Nu känns den frånvarande förankringen fågeln borde ha som en symbol att varken du eller skrattet finns kvar.

Jag köper den ljusaste klänningen till den mörkaste dagen. För att för mig är döden inte svart. Svart är ju en tuff och tydlig färg som signalerar ett ställningstagande om djup eller rock n roll. Eller ett sätt att stilfullt smälta in. Men den som bär sorg är starkt utpekad med sitt färglösa ickedeltagande i livet - och därför bär jag vitt. Din vita jacka. Dig.

Det är många som beklagar sorgen och bortgången. Jag beklagar min existens. I all välmening.
Här - där jag måste vara kvar - känner jag mig minst välkommen och mest utsatt. Det är som att ha torg- och cellskräck på samma gång. Och jag vill hem. Hem till dig. Hem till oändligheten.