När jag går själv till ica gör det som ondast. Jag vet inte hur man har någon chipsfavorit utan dig, vet inte om vi brukade handla mörk- eller mellanrost, vet inte vilken axel man lutar sig mot när man är februaritrött i kön.
Jag byter till Konsum. Utifall det ska göra det mindre sant att jag är ett ensamhushåll nu.
En natt blir jag medsläpad på efterfest, för mina vänner vill hellre ha mig med som ett ledset moln än att de inte vet var jag gömmer mig med åskan i bröstet.
På morgonen efter ligger vi lealösa och äter popcorn. Mina tre sötaste killkopisar petar med appen Tinder på sina telefoner. De letar flickor, spänning, kärlek.
Jag petar med silverringen du gav mig och letar efter dig. För vi är ju ihop.
För bara några veckor sedan så var tvätt och städ och drömmar om ett gemensamt "sedan" helt självklart. Nu har vi:et övergått i ett slags kosmiskt distansförhållande.
Vi ska från och med nu utvecklas på varsitt håll fast vi fortfarande är ett par.
Jag känner att jag tycker lite synd om mina vänner som måste leta bland bilder på främlingar efter kärlek. Jag har ju dig. Men jag önskar att det fanns en app som gjorde oändligheten lite mindre oändlig.
No comments:
Post a Comment