Återuppståndelse

Eftersom jag blivit semiarbetslös och därmed semi hemmafru så återupplivar jag ärligheten. Konstgjord andning och ett försök till hjärtslag igen.

Så mycket har hänt sedan sist så jag uppdaterar i listform för att få upp farten och komma in på viktiga och nyare saker snabbare.

Detta har hänt:

- Jag har varit i San Francisco. Jag är kär i den stan och smider planer öppet och i smyg på att flytta dit.

- Lågvattenmärket här i Sjöstaden är nått (vinter- och ekonomisk depression) och nu är vi på väg mot högre nivåer.

- Tre väggar har fått ny färg, rosa och turkos.

- Jag har börjat att få tillbaka min ilska. Har inte varit arg sedan hösten 2006.

- Uppfinningarna har börjat poppa upp igen och nu är de riktigt bra. Håll utkik på marknaden.

Så. Jag blev nästan själv uttråkad av det där och går raskt vidare till nästa inlägg.

Gat-smart

Jag vaknade just ur en sån där mittemellan-vaken-och-sov-dröm, där jag var färgglade små karameller utspridd på en trottoar, som smarties ungefär. Jag kunde se, känna och höra med alla mina små karamelldelar, jag var ett flertal och blev ännu fler när någon förbipasserande råkade kliva på mig. Då blev smulorna av mig också egna enheter. Till slut var jag ett medvetandedamm som hängde tufft över hela stan, vilken det nu var.

Floating on air

Jag känner mig som 8 år nu när jag snyter ut hjärnan och pratar med fel konsonanter. Har kollat igenom alla filmer som går att kollas på och några till. Men förutom det har jag hittat hem. Inte bemärkelsen att jag tänker på i hälsohoodsen i Hammarby sjöstad eller försörja mig på andras dödlighet resten av livet utan det hem man kan vara hur långt hemifrån som helst men ändå ha. Och just därför ska jag börja göra det läskigaste jag vet: förändras.

Intakt har alltid varit att eftersträva enligt mig men nu tror jag att det faktiskt inte fungerar så i praktiken. Så därför kastar jag mig huvudstupa västerut till andra länder, huvudstupa in i någon annans liv, huvudstupa in i en massa känslor jag blivit varnad för och har hånat. Men jag flyter och drömmer sanndrömmar om att jag klarar av de jobbigaste sakerna. Saker som död, sjukdom och sorg. Saker som jag inte annars tror mig klara av. 

Känns som om jag hamnat under en stor våg men jag vet att snart surfar jag.

Vilket leder in mig på ett helt annat ämne: Varför görs det inga nya katastroffilmer nuförtiden?

Inga monstervågor  eller stormvindar som hotar USA´s befolkning, inga vulkanutbrott eller meteorer som ska vara taskiga mot Jorden och mänskligheten (även här företrädelsevis den amerikanska). Nu har vi kollat på Day after tomorrow så många gånger att det knappt ens hjälper att spola fram mellan actionscenerna. Desperationen har gått så långt att vi även laddat ner BBC-dokumentärer med de där överexalterade och sjukt irriterande rösterna som kommenterar samma animation av mega-tsunamis flera gånger, och jag youtubar vulkanutbrott och tom hajattacker. Jag måste få lite naturkatastrof på film snart annars blir jag rädd för det i verkliga världen.

Min helg med två sjudagars

Lördagkväll. Jag sitter med två krisskägg i mitt nya hem. Det ena spelar skivor och kallar mig för marsvin och det andra gör kalimucho av vinet i mitt glas. 

Mina 15 minuter som spilldjur

En vän till mig arbetar på castingbyrå. En dag ringer hon till mig och frågar om jag inte kan ställa upp i en trailer för en grekisk tv-kanal, bara ett litet klipp som inte ens kommer att visas i Sverige, vad säger du?

Jag säger ja, om det inte tar en evighet och jag om jag får mycket betalt. Det tar högst tre timmar, säger hon och jag får ganska bra betalt - och fika.

På inspelningsdagens morgon far jag till studion på Lidingö och blir sminkad till en söt servitrice och påklädd ljus blues och ett sånt där vitt förkläde som de har i franska filmer. Jag får några instruktioner om har jag ska vända mig mot kameran, le och vinka. Sedan får jag även en bricka full med lyxiga, färgglad drinkar. Det är dags för tagning. Jag märker att ett glas står lite ostadigt men ingen annan verkar tycka att det är något problem. Jag tänker att jag ska se grekisk ut när jag vänder mig om mot kameran, ställer in min min och så är det - tystnad, tagning och var så god Astrid.

Jag hinner le, det är allt, för när jag vänder mig om så välter en stor rosa-lila cocktail rakt över mig, blusen och det franska förklädet.

Jaha, det var mina 15 minuter i rampljuset, försöker jag skämta fast det var mer 3 sekunder.

Jag forslas bort till sminkösen och kostymhörnan där jag svidas om i ny mundering, t.o.m stumpbyxorna behöver bytas ut. Inte för att jag försöker vara efterklok tänker jag att jag visste att det skulle bli så här. Jag har aldrig kunnat vistas bland mingvaser, viktiga papper eller annat som inte får komma bort eller bli spillt på.

När jag är klar och stapplar tillbaka till studion så räcker en utav teknikerna mig brickan igen - alla glasen är nu fastnaglade med dubbelhäftande tejp i många lager. Resten går som en dans och jag får beröm av en annan tekniker med grå hästsvans och rolling stones t-shirt. På 10 minuter är det klart. Jag får mitt utlovade fika - färsk mango och kaffe. När jag lämnar studion har jag varit där i 2 timmar och 45 varav minst en halvtimme var till mitt lilla ombyte.

Sommarkatt sommarsorg

Hur sparar man den där underbara känslan av att allt är okej, den som man liksom badar i under sommarmånaderna?
Här ligger jag mot varm sand, kall havsbris med en dollarsedel i bikinin och jag skulle kunna stanna så jämt. Men - nu är det oundvikligen höst och jag hann inte ställa om mig till halsduk och tröja, till kaffe och macka, till klappa mjuk päls framför film. Jag fryser och beachtennis-skrattet har fastnat i halsen.
Därför ska jag överdosera. Det är ett bra recept för allt, går att applicera på kakbak, discodans, kärlek etc. Nu: Träffa Amanda och dansa på Västerbron, sen köpa kakmix (nej det är inte fusk) och baka muffins till tjock katt som faktiskt försöker muntra upp mig med syosamtal och sagofilm.

Nåväl

Förlåt, jag har försummat dig igen. Men jag har även varit släpphänt med andra saker sista tiden tex:
- Två barn som brukade springa mot mig i hallen. Jag gillar ju inte alls barn egentligen. Fick det påmint för mig idag då jag tvingades hålla i en halvårsklump för att dens föräldrar gjorde annat. En känsla av rädsla för att den skulle dregla på min tröja och våldsam uttråkning kom över mig efter en minuts gung och skak för att den inte skulle grina. Ville helst släppa och gå. Men Ben och Bling tycker jag om. De är som frukt, man kan plocka dem och ha i knät när man vill.
- Flera vänner. Förlåt Märkus, Cilla, Rikard, Agnes, Kajsa, Micke, Thomas, Simon, Jonas etc för att jag aldrig träffar er. Istället spenderar jag tiden i fel stadsdel med att springa, titta, åka, göra, vara rädd, vara kär, vara ihop. Snälla frörgät mig ej.
- Bostadssök. Hur ska jag kunna bry mig och därtill oroa mig för att det här med tak över huvet när jag inte ens bor där jag bor och dessutom ska försöka inhysa mig någonstans på andra sidan jordklotet om inte länge alls?
- Jobbsök. Jag fick inte jobbet på Anettes parfymeri. Den där Anette visade sig vara en sniken grekisk man som såg ut som Jean Pierre Barda. Han ogillade tydligen tanken på att jag inte skulle kunna vara där HELA TIDEN ALLA DAGAR DYGNET RUNT UNDER RESTEN AV MITT LIV!