Jag har varit på mitt livs första begravning. Samma dag som Ingmar valde att lämna den här världen gjorde också morbror Knut det, han har för övrigt alltid haft det epitetet även om han är mammas morbror och inte min. Så i lördags var det dags. Jag hade planerat att göra en riktig änglagårdentré i nätstrumpor och solglasögon för att dämpa min nervositet och skräck. Det gick bättre än förväntat, för utanför kyrkporten väste mammas kusin Lasse att jag såg ut som Greta Garbo, vilket måste räknas som ett strå vassare än en Colin Nutley-film. Allt gick riktigt bra under början av cermonin. Jag sjöng med högt och tydligt i de psalmer jag tyckte att jag kände igen, fast jag var tvungen att låtsas bedja tyst under fader vår för jag är ju inte konfirmerad. Men sen kom det till momentet då alla skulle gå fram till kistan och lägga rosor på locket och morbror Knuts son Bo skulle säga några sista ord. Då gick det inte längre. Jag kunde inte sluta gråta. Inte så mycket för saknaden och att vi aldrig hann dricka whisky och spisa jazz på altanen den här sommaren, utan för att döden är så obarmhärtigt definitiv. Jag kan inte förhålla mig till sånt som inte kan kompromissas med eller tolkas om. Nä, ingen borde få dö. Det sög i magen och allt kändes plötsligt så surrealistiskt.
Efteråt gick mamma och jag en sväng bland gravstenarna och pratade om att hennes mormor Emma lovat att hämta både henne och därtill alla sina barn och barnbarn när de lämnar jordelivet. Jag kände mig något lugnad eftersom min mamma är den jag verkligen litar på och dessutom är långt vettigare än vad jag är.
Klackarna på mina nya skor borrade ner sig i grusgångrana när vi gick mot församlingsgården. Smörgåstårta och kaffe. Jag kunde se att tanten som serverade fikat förmodligen tränade aerobics flera gånger i veckan. Jag var yr, så jag gick ut till rökarna och pratade med Kalle om motorcyklar och klappade en katt som kom förbi.
Jag har börjat undra vad jag ska göra med klänningen, om det går att vädra ur döden ur den så den går att använda vid andra tillfällen också.
3 comments:
Du, den ska du ha på min begravning! Du är också välkommen att kasta dig på kistan eller svimma, jag gillar Garbo-stilen mer än snorande Helena Bergström.
Diamond, som min framtida maka litar jag dels på att du lever längre än mig och att du ser till att när min svindyra kista kremeras ska det spelas "Burn baby burn, disco inferno". Det är det viktigaste. Förutom att ALLA ska gråta, men sen ha sjukt rolig på festen efteråt.
Jag vill att erik gör twin peaks grejen på min...
Post a Comment