Parantesön

Nu är jag hemma igen. Egentligen vet jag inte om någon direkt märkt att jag varit borta. Jag har liksom bara varit i en parantes på Agön utanför hälsingekusten. Där har jag gått omkring i nattlinne och gummistövlar, jag har sett räv, älg och nyklippt pudel, hoppat på stenar, bastat, plockat blåbär och fått några fräknar, plus den lite oväntade presenten astma. Jag vaknade och kunde inte sluta hosta, andades med pip- och väsljud, lite läskigt.
Det ser nästan ut som hemma där, fast lite gulligare och fulare, som en bästis småsyskon. Jag fick en vansinnig längtan hem till höga kusten när jag mådde illa av vågorna på vägen ut.
Den bästa dagen gick Danken och jag till fyren och tittade på vågorna och spelade TP med fiskarbyns andra ungdomar, väldigt Saltkråkan. Samma blondin har även läst Harry Martinson högt och styrt båt med stadig hand i gult regnställ.
Men nu är jag alltså här igen, och känner mig så otroligt oskriven. Fast på olycksdagen ska det bli ändring på det, visst ska det Såg?