Vila i frid lilla vän

För tio minuter sedan då jag gick hem såg jag min igelkottskompis överkörd mitt på övergångsstället. Den låg där som en keps någon slängt på marken med sina pyttesmå inälvor spridda omkring sig. Vi brukade träffas under mina kvällspromenader ibland, särskilt när det var svalt ute.
Daniel försökte trösta mig genom att säga att det kanske bara var en atrapp. En igelkottsatrapp gjord i Tyskland. Det hjälpte inte. Kanske finns det fler igelkottar häromkring, släktingar till min.
Av respekt visar jag ingen bild av min väns olycka. RIP.

Mix n´ Match

Klänning: HM
Bandage: Södermalms husläkarmottagning
Jag sjåpade mig nästan inte alls när de tog sänka på mig igår.

Storhet

http://gubbenoak.blogspot.com/
Det här är stort - på allvar.

The Brunettes

Det här är min familj.
Jag älskar er. Och jag älskar att vi alla, av en slump, möttes upp i Keds av olika smutsighetsgrad.
Det är något magiskt över vita tygskor.

Vapnet

Jag kom just hem från Trädgårn, och det är nästan så att jag önskar att jag var 17 med falskleg. Orkestern Vapnet spelade i afton och sångaren var söt nog att utnämna mig till bandets hovfotograf. Han hade alldeles för många pins på sin jacka. Jag tog faktiskt den här bilden av dem för några år sedan. Den är sådär, jag erkänner, men jag tjatade till mig svärdet på SF-bokhandeln och kommer ihåg att de slutade efter typ 7 låtar, vilket gör dem till de enda band som faktiskt har vett att sluta i tid. Skulle nästan kunna kalla det smakfullt.

Parantesön

Nu är jag hemma igen. Egentligen vet jag inte om någon direkt märkt att jag varit borta. Jag har liksom bara varit i en parantes på Agön utanför hälsingekusten. Där har jag gått omkring i nattlinne och gummistövlar, jag har sett räv, älg och nyklippt pudel, hoppat på stenar, bastat, plockat blåbär och fått några fräknar, plus den lite oväntade presenten astma. Jag vaknade och kunde inte sluta hosta, andades med pip- och väsljud, lite läskigt.
Det ser nästan ut som hemma där, fast lite gulligare och fulare, som en bästis småsyskon. Jag fick en vansinnig längtan hem till höga kusten när jag mådde illa av vågorna på vägen ut.
Den bästa dagen gick Danken och jag till fyren och tittade på vågorna och spelade TP med fiskarbyns andra ungdomar, väldigt Saltkråkan. Samma blondin har även läst Harry Martinson högt och styrt båt med stadig hand i gult regnställ.
Men nu är jag alltså här igen, och känner mig så otroligt oskriven. Fast på olycksdagen ska det bli ändring på det, visst ska det Såg?

Klagomuren

http://www.tisteln.blogspot.com/